Olof Röhlander

Två tips när du kört fast

Hur gör man för att komma vidare när man kört fast?

Säg till exempel att du saknar jobb och börjat fastna i gamla hjulspår, inget händer i rätt riktning.

Två saker är extra viktiga, som jag ser det.

Det ena är att du aktiverar dig och ser till att få input i din hjärna som stimulerar dig. Gå på den där biofilmen istället för att stanna hemma. Gå på festen istället för att strunta i det. Läs boken, gå på mötet, delta i saker, träffa människor, häng med i nyheterna, nätverka, var aktiv och håll dig inspirerad. Genom stimulans får din hjärna möjlighet att se saker som den inte hade kommit på själv men som den genom denna input kan få idéer eller associationer till. Slöar du till, så slöar hjärnan också till.

För det andra så gäller det att göra något litet som gör att andra kan se din potential och veta att du finns. Du vet nämligen aldrig vem som ser det sen, vem som läser, lyssnar på det du säger, eller vem som sitter i publiken, om det faller i god jord eller ej. Men om du aldrig tar det där första kritiska steget själv så kommer sannolikt aldrig chansen dyka upp. Det behöver inte vara perfekt det du gör nu, det viktigaste är att du gör något.

För att någon ska släppa dig på tåget så att säga och ta med dig på något bättre så behöver du vifta med flaggan och berätta att du finns och att du har något värdefullt att tillföra. Det här innebär att du gör något som åtminstone har potential att växa eller plockas upp av någon annan.

Önskar du att något skulle vara på ett annat sätt eller ser du att det saknas något i samhället runtomkring dig, se till att skapa det själv. Det är så många affärsidéer kommit till.

Vad jag försöker säga är att det ofta är bättre att göra något litet som du kan komma igång med direkt istället för att vänta på att få den stora chansen och därefter visa vad du går för. Är du med på hur jag tänker?

Den här läxan gjorde jag själv i fredags. Då hade jag ett möte på Scandic Anglais i Stockholm med två mycket driftiga kvinnor. Jag ville dryfta en idé jag gått och burit på länge. Jag ville skapa något för att nå alla människor, inte bara dem som har råd eller möjlighet att gå på föredrag. Vi satt och spånade och idén växte och växte och blev större och större, mycket inspirerande.

Samtidigt fick jag en insikt efteråt. Varför hade jag inte redan gjort något åt den här idén, varför var den inte redan förverkligad?

Jo, för att det blev för stort på en gång. Helt plötsligt var det här så stort att det skulle ta åtta månader att förbereda det, det skulle krävas ett helt team av människor som roddar det och en massa pengar som behövde riskeras. Jag hade missat en viktig sak, nämligen att sätta igång och sen låta det växa istället för att försöka göra det gigantiskt på en gång. Jag lärde mig att det är bättre att börja köra igång i mindre skala, så som många affärsrörelser börjat, och sen låta det växa. Börja smått och låt det bli stort.

Nu har jag startat med ett gratisevenemang här i Göteborg och en inbjudan via Facebook och här på bloggen med rubriken Inspiration för ALLA. När jag tog ned storleken på det hela lite just här i uppstarten så kunde jag direkt bestämma mig för att köra igång istället för att jobba i åtta månader och kanske inte nå fram alls.

Kör igång du också med något och sätt bollen i rullning, vad det nu kan vara. Vänta inte på att det ska vara jättebra eller perfekt, det kommer du nämligen få hjälp med sen när någon annan sett din potential. Om du är jobbsökande så är det bättre att skicka in ett halvbra CV än att vara så petig på innehållet att det aldrig skickas iväg. Det är ofta bättre att, åtminstone när du är ny, göra något halvbra än att aldrig våga ta steget för att allt måste vara perfekt. Du lär dig under tiden hur du ska göra och träning ger färdighet.

Som någon sa: Du behöver inte vara världsklass för att börja, men du måste börja för att bli världsklass.

Varmt lycka till!

Olof Röhlander

Så nära men ändå inte

Vad gör du när dina drömmar slår in?

På åttiotalet levde metalbandet Anvil från Kanada under ett par år den ultimata drömmen. De turnerade jorden runt med storheter som Bon Jovi, Scorpions mfl. De blev för en kort tid berömda, uppskattade och fick smaka på framgångar som få får uppleva.

Alla på den där världsturnén blev mångmiljonärer och sålde massvis med plattor och blev superkändisar. Alla utom Anvil, som snabbt blev bortglömda.

Nu har det gått 25 år. Bandets två ursprungsmedlemmar är fortfarande kvar. De tjänar inga pengar. Alla utom Anvil visste vad de skulle göra när deras drömmar slår in.

Nu, 25 år senare alltså, arbetar Anvil på sin trettonde platta. Ingen har sålt i större upplaga. Inget har gått deras väg på 25 år. Anvil spelar fortfarande på småklubbar. Det enda de har kvar är drömmen. Men det är inte så bara det.

Vad gör du om dina drömmar inte slår in?

Ska man ge upp? Ska man inse sitt eget bästa och göra något annat istället för att leva på en dröm som aldrig verkar vilja slå in? Kan en dröm också bli en förbannelse, en besatthet, som förstör mer än den tillför? Eller är drömmen allt vi har?

Medlemmarna i bandet Anvil är nu över 50 år. Inget riktigt bra har hänt på ett kvarts sekel. Alla utom Anvil skulle nog givit upp vid det här laget.

Ska man hålla fast vid en dröm som inte verkar slå in, eller är det bättre att lägga sin energi på något mer jordnära? Vad gör du när du dina drömmar slår in? Vad gör du om de inte verkar göra det?

Jag såg den här dokumentären om Anvil häromkvällen och blev oerhört påverkad. Den belyser så tydligt just de här två sidorna av att just ha en dröm.

Min slutsats blir nog ändå det som Ulf Lundell säger i låten Natt:

”Den här gången tänker jag inte låta mig hindras av dom drömmar som dog.”

Keep on dreaming – gör som Anvil och låt inget få knäcka dig utan bara göra dig ännu mer beslutsam.

Varmt lycka till!

Olof Röhlander

Är det inte värre än så här?

-Hur känns det när folk inte skrattar när du står på scenen? Frågade journalisten.

-Jag vet inte, för jag har aldrig upplevt det.

Svaret kom från komikern Dave Chapelle, en då ung och relativ ny uppkomling på stå-upp scenen i USA.

I en senare intervju berättade dock samma Dave Chapelle hur han kommit till Apollo Theater i Harlem, New York. I publiken satt hans mamma och några vänner som åkt ned från Washington för att se Dave slå igenom på riktigt.

Saker och ting gick dock snett och det visade sig att publiken i Harlem inte alls förstod Dave Chapelles humor. De uppskattade vare sig hans skämt eller ungdomliga arrogans.

-Det slutade med att jag för första gången blev buad ut av scenen.

Här kunde Dave Chapelles karriär ha tagit slut. Men, när Dave stod där bland alla som buade åt honom och bad honom dra därifrån hem till Washington igen, tänkte han för sig själv:

-Är det här det värsta som kan hända? Det här var ju inte så farligt.

Efter den där upplevelsen tog Dave Chapelle enorma kliv mot den stjärna han nu är. I intervjun berättar Dave att den där upplevelsen på anrika Apollo Theater gjort honom helt orädd. Han hade stirrat den yttersta skräcken som ståuppare rakt i ögonen och klarat av det.

-Jag blev helt orädd efter det och kunde släppa loss allt jag hade inom mig, för var det inte värre än så där att ”floppa” så kunde inget stoppa mig längre.

Gör som Dave Chapelle den här måndagen, ställ dig själv följande frågor när du känner tvivel inför något du vill göra:

1. Vad är det värsta som kan hända om jag gör det jag går och tänker och fundera på?
2. Om det nu är det värsta, är det så illa egentligen?
3. Om jag nu kan ta det värsta som kan hända och till och med vända det till min fördel, varför inte göra det?

Den gångna veckan har jag talat till många människor och fler än någonsin har kommit fram och sagt hur bra det var och vad det gav dem och så vidare. Det är ett oerhört privilegium att få sådan positiv feedback.

Ibland händer det dock att allt inte sitter där klockrent. Om jag idag skulle hålla ett föredrag som gått sådär eller om ingen skrattar, då tänker jag på Dave Chapelle och säger till mig själv: Är det inte värre än så här? Då kan inget stoppa mig. Numera är jag nästan lika orädd som Dave.

Låt inget få stoppa dig nu heller, bara kör, för om det värsta som kan hända inte är så farligt, då kan du börja fundera på det bästa som kan hända istället.

Varmt lycka till!

Olof Röhlander

Tre tuffa frågor du också bör ställa

Jag har en tendens att tro på människor. Jag blir hellre lurad någon gång än att bli cynisk och misstänksam mot människor i onödan. Ibland kostar det.

En gång för några år sen var jag i ett nära affärssamarbete med några andra personer. Jag kände väldigt tidigt att allt inte var som jag ville det skulle vara. Men precis som i en relation du inte vill erkänna för dig själv är dålig så försökte jag tänka på det som faktiskt var bra och bortse från det där som inte alls var som det skulle. Det fanns värderingar där som jag inte delade, beteenden som jag inte gillade och grundläggande åsikter som jag inte höll med om. Det påverkade mig. Det skickade långsamt iväg mig i fel riktning, bort från det jag själv trodde på och ville. Men jag blundade och stoppade huvudet i sanden och intalade mig att det skulle bli bättre eller att det nog var jag själv som var överkänslig eller så.

Tre frågor hjälpte mig ur det där. Här kommer de:

1.) Ingår jag i ett samarbete idag, är i en relation eller umgås med någon som jag innerst inne vet är fel för mig?

-Inse att du inte behöver ångra något. När du gick in i det här så gjorde du det bästa utifrån den information du hade tillgänglig just då. Du gjorde det du trodde var det bästa och även om du kanske gick emot din magkänsla eller inte såg på saken som du gör idag så gjorde du det med goda avsikter. Du behöver alltså inte skuldbelägga dig själv på nåt. Inte det minsta.

2.) Om jag vetat det jag vet idag, hade jag då gått in i det här samarbetet eller den här relationen, jobbet eller vad det nu är?

-Ge dig tid att fundera på svaret på den frågan.

3.) Om svaret är ”Nej, det hade jag aldrig gjort” och jag fortfarande är kvar i det, hur länge ska jag låta det fortgå?

-Om du fortfarande är kvar i det och vet med dig att jag pratar just till dig nu, ta det här som du läser idag som ett tecken på att det är dags att dra. Se till att ta dig ur det här så fort du bara kan. Dra i handbromsen, nödbromsen eller vad du nu behöver göra och dra dig ur det här NU!

Jag behövde de där tre frågorna då. Det var så nyttigt för mig, för det lärde mig att jag inte kunde gå emot mina egna kärnvärderingar, då skulle magkänslan sätta stopp. Den sa till mig från dag ett att det där var fel väg för mig, men jag lyssnade inte då. Jag lyssnade inte ens på min storebror som sa till mig att han kände på sig att nåt inte stämde och att jag inte skulle ge mig in i det. Numera gör jag det, lyssnar både på honom och mig själv.

Hur fann jag då de där tre frågorna? Jag lyssnade på en föreläsning av Brian Tracy där han gav dem till oss. Jag hajade till direkt. Nu snackar vi riktig coaching.

Jag funderade hela kvällen och dagen efter hade jag satt stopp för det där samarbetet med dem jag hela tiden vetat att jag inte ville jobba med. Det tog sen ytterligare tid innan allt var löst och jag var helt fri, men hade jag inte ställt mig de rätta frågorna hade jag kanske fortsatt att försöka lura mig själv och till slut kanske jag hade tutat i mig själv att det här var vad jag själv ville och stod för. Ju längre tiden går, ju klurigare kan det vara att ta sig ur det. Man blir som man umgås.

Jag ångrar inte att jag provade och vågade testa det här samarbetet, ibland behöver man göra det, men jag hade ångrat mig idag om jag fortfarande inte hade tagit mig ur det.

Är det dags för dig att vara sann mot dig själv idag? Vad får du för svar på de tre frågorna?

Varmt lycka till!

Olof Röhlander

När det är svårt att vara positiv

Jag är som du. Jag vill fokusera på rätt saker. Jag vill lägga min tid på det som ger energi, inte det som tar.

Men så kommer det där som triggar igång en i fel riktning. Det går att se dessa som bra träningstillfällen, det vet du, det vet jag. Men det är inte alltid så enkelt.

Jag minns när jag jobbade på ett försäkringsbolag och vissa kunder ringde för att veta hur mycket en bilförsäkring kostade. Det tog en stund att knappa in allt och sen när jag sa vad det kostade hörde jag bara: ”Tack, då vet jag. Hej då!”

Idag skulle det inte störa mig på samma sätt tror jag, men då ogillade jag de där kunderna som bara höll på och ringde runt och kollade priser och tog upp min tid i onödan.

Jag minns när jag för många år sen jobbade på hotell i Jönköping och vissa gäster skulle luta sig över och läsa vad som stod på dataskärmen. De nästan kom runt på min sida liksom. Jätteirriterande.

När jag var jobbcoach hade vi en kollega som alltid (ofta) kom för sent på morgnarna och som ändå inte verkade ha särskilt bråttom. Det var nog det som störde mig mest, just att personen själv inte stressade upp sig trots att han var sen. Han borde åtminstone ha kommit med andan i halsen och svetten lackande, men inte ens det. Hur lugn som helst.

Jag skrattar åt alla de här tre exemplen nu när jag skriver om dem, men skrattet fastnar samtidigt lite i halsen när jag inser att dessa små störmoment kan ha haft större inverkan på de här dagarna än jag insåg då. Jag tänkte att sånt retar väl sig alla på.

Tänk om det är de små sakerna som gör skillnaden på hur dagen blir? Det är småsaker när jag tänker på dem idag, men de var det inte för mig då.

Den här dagen vill jag därför rikta uppmärksamheten på det som kan göra det svårt att vara positiv på jobbet.

När är det svårt att vara positiv på jobbet? Vad kan göra att inget blir gjort? Vad suger energin ur dig, triggar dig negativt och stressar upp dig?

Beskriv gärna detta och hur du eventuellt gjorde för att släppa det eller vända det till något bra. När du lät en småsak stanna vid just en småsak och inte fick förstöra din dag.

Eller, om du inte kommit på nåt bra sätt, fråga hur man gör i en viss situation för att inte reta upp sig.

Varmt lycka till och se till att träna idag på att låta småsaker förbli just små saker!