Olof Röhlander

Killen med de röda strumporna

Det var för ungefär två veckor sen jag såg det för första gången. En kille kommer in på gymmet. Känner honom inte, har bara noterat att han aldrig verkar le. Nu såg jag dock något som jag inte tänkt på tidigare. Killen hade inga gymnastikskor på sig, utan gick omkring i röda strumpor, såna där fotbollsstrumpor du vet. Okej, han måste ha glömt sina skor, tänkte jag då.

En vecka senare hände det igen. Samma kille. Samma röda strumpor. Det var alltså ingen tillfällighet, jag konstaterade att han inte använder skor på gymmet utan vill gå omkring sådär. Att han var den ende utan skor verkade inte bekymra honom.

Men det bekymrade mig. Den här killen började mer och mer gå mig på nerverna och jag hittade allt fler anledningar till att bli irriterad på det där beteendet. De anställda hade visst försökt säga till honom om det, men det hade inte haft någon effekt.

Så blev det lördag, det vill säga igår. Jag var på mycket gott humör eftersom jag och Anna hade planerat en härlig kväll tillsammans. Jag hade också haft en bra vecka och dessutom lyckats ta mig till gymmet. Kort och gott så var i princip allt på topp och jag hade just skrattat hysteriskt i ett tfn-samtal med min kompis.

Då inträffade det igen. Killen med de röda strumporna kommer in. Han ställer sig på löpbandet och börjar värma upp. Inga skor, som vanligt. Bara de röda strumporna och samma bistra min som tidigare.

Plötsligt noterar jag att jag inte alls är irriterad. Inget kunde störa mig, eftersom jag var i balans, mådde bra och hade fokus på rätt saker. De röda strumporna var nu sonika bara ett par röda strumpor. Något som kanske störde andra, men inte mig.

Jag började tänka på allt han och jag faktiskt har gemensamt. Jag tänkte på det Kay Pollak brukar säga, att vissa är sända till en för att man ska få träna. Det här var bra mental träning för mig. Tack för att du kom, tänkte jag nu för mig själv, skrattandes. Sen tänkte jag inte mer på det.

Det här påminde mig än en gång om att det är upplevelsen av livet som är livet. Det är inte alltid vi behöver ändra andra människor, det räcker ofta med att ändra din tolkning eller upplevelse av saker och ting. Samma händelser – olika tolkningar. Är inte det fascinerande?

Veckans peptalk:

1. Har du något i din omgivning som stör dig eller någon som du går och retar dig på? Vad motsvarar de röda strumporna för dig idag?
2. Kan du eller vill du göra något åt det? Är det värt det? Ibland är det bra att våga säga ifrån också.
3. Om inte, testa och se hur du reagerar på det som stör dig om du samtidigt tänker på allt som går din väg just nu. Tänk på allt bra du har på gång och allt som gör dig glad.
4. Om inte det funkar – testa att rent visuellt distansera dig från det som stör dig. Se det som i en kikare som är vänd åt fel håll.
5. Om inte det funkar - tänk på allt ni sannolikt har gemensamt. Se likheter mellan er istället för skillnader.

För att du ska kunna reta dig på något så behöver du tolka det som irriterande, annars funkar det inte. Om inte det där kan störa dig, då kommer inget att kunna störa dig den här veckan. Mental styrketräning. Tänk vilka möjligheter det innebär!

Röda strumpor eller skor – vem bryr sig?

Varmt lycka till!

Olof Röhlander

Tack Peter för kritiken!

Det hände en grej nyligen. En kille, vi kan kalla honom ”Peter”, valde att skriva till mig. Jag tror att det handlade om att han tyckte att jag utger mig för att vara någon jag inte är, om vi ska uttrycka det lite milt.

Han sitter för övrigt tydligen någonstans i salen där den här bilden är tagen, men vart vet jag inte.

Hur som helst, vart vill jag komma med det och hur kan den här incidenten hjälpa dig som läser Veckans Peptalk?

Well, här kommer tre frågor jag då ställde mig:

1. Kan man ”älskas” av alla?

I samma stund jag för ett par år sen bestämde mig för att berätta öppet vad jag gör i bloggar, Facebook mm, kom med en bok och började synas mer i media och föreläsa mycket och så vidare så visste jag om att sånt här skulle komma förr eller senare.

Det är heller inte första gången jag får kritik på nätet såklart. Syftet med i princip allt jag gör är att inspirera andra, men en del tolkar det annorlunda.

Näe, man kan nog inte älskas av alla. Jag säger som Fritiof Nilsson Piraten: ”Skriver man om synålar så finns det alltid nån enögd jävel som känner sig träffad.”

2. Ligger det något i det som sägs?

Vem är jag som ska motivera andra människor och som ändå själv ibland kan ha svårt att ta mig iväg till gymmet från gång till annan? Det kan fortfarande hända att jag missar en viktig golfputt för att ”fel” tankar kommer in i huvudet även fast jag själv jobbar med just såna här saker. Sånt borde jag väl själv kunna om jag står och föreläser för andra om hur man gör?

Visst. Och ändå är det rätt så irrelevant för mig eftersom det är budskapet som är det viktiga, inte att flasha för andra om hur bra jag själv jämt tänker.

Utger jag mig för att vara någon jag inte är för att jag själv kan ha tillkortakommanden? Nej, inte alls som jag ser det, och det tycker jag att jag är rätt tydlig med. Är det något jag är stolt över så är det att jag vågar visa både mina styrkor och förbättringsområden.

3. Slänga eller spara?

Efter en del eftertanke får jag säga Tack till Peter som gav mig ett ämne för Veckans Peptalk och sen säga att hans kommentarer hör till ”slänga”.

Jag väljer att låta såna här saker få rinna av mig som vatten på en gås av två enkla anledningar: Hade det kommit från någon nära vän, eller min Anna, då hade det krävt mer reflektion, men inte när 1.) det kommer från någon som inte känner mig och 2.) där kritiken är så icke-konstruktiv som den här var.

Därför säger jag som Håkan Hellström gjorde när jag intervjuade honom om att hantera onyanserad kritik: ”Jag suger åt mig av folk som har fattat vad jag försöker göra och allt annat är ju meningslöst att lyssna till.”

Varmt lycka till!

Olof Röhlander

Är självförtroende egentligen nödvändigt?

Är det viktigt att personalen tror på de mål som företaget har?

Hur viktigt är det att du tror på det du gör?

Det var år 1992 i klassiska Brännkyrkehallen i Stockholm som något ovanligt hände. Han hette Jesper och var en av Sveriges bästa spelare i vår ålder. Jag trodde inte att jag skulle vinna matchen, han var alldeles för bra för mig. Jag var dock i bra form och Jesper underskattade mig rejält. När jag så tackade för matchen och mot alla odds hade vunnit med 21-15, 21-14 så började jag för första gången tro på att jag faktiskt kunde vinna mot bordtennisspelare på den nivån. Nu hade jag det svart på vitt.

Det var inte förrän jag vunnit den här matchen som självförtroendet kom. Så här beskriver många det, att man behöver se bevis för att tro på det och när man väl tror på det så händer allting.

Jag tror att de flesta håller med om att det är väldigt viktigt att tro på sina mål, att tro på sig själv och det man gör. Genom framsteg och framgångar som bevisar att man kan så ökar sen självförtroendet.

Men jag har tänkt mycket på det där och jag säger så här: Ett mål är lika möjligt att nå oavsett om personalen eller jag eller andratror på det eller inte, eller hur? Så varför är det då så viktigt att tro på det? Det blir ju varken mer eller mindre möjligt om jag tror på det eller inte.

Jag vann den här matchen. Det här betyder att jag egentligen hade kompetens att kunna vinna mot den här sortens spelare redaninnan den här matchen.

Varför lägger företagsledningar, teamledare, tränare och vänner så mycket tid på att ingjuta självförtroende i sina anställda, spelare och närstående, anordnar konferenser och visar upp trovärdiga handlingsplaner, om det nu egentligen inte blir mer möjligt för att det är trovärdigt?

Jo, för att självförtroende är det som gör att vi orkar, vågar och får energi till att sen GÖRA det som behövs för att nå målet. Det är alltså vad självförtroendet leder till som är det intressanta. Tror jag inte på det så är det lika fullt möjligt, men utan tro kommer jag alltså sannolikt inte göra det jag behöver göra. Även om jag kände mig tvingad skulle jag nog inte kunna påverka andra människor eller sälja in saker på det sätt som vore möjligt om jag trodde på det. Håller du med mig?

Här kommer dock paradoxen. Jag vann den där matchen i Brännkyrkahallen även fast jag inte trodde på det, vilket lite grand visar på att självförtroendet egentligen är sekundärt, så länge jag gör samma sak som någon som tror på det de gör. Det är i huvudsak ”görandet”, inte tron, som leder mig till målet.

Slutsats: Det är jättebra om du tror på ditt mål, det underlättar något oerhört, men i realiteten (och nu resonerar jag rent resultatmässigt) behöver du inte tro på det för att lyckas för är det möjligt så är det möjligt.

Du behöver därför bara på ett trovärdigt sätt göra rätt saker och du når dit ändå. Fokusera på det du skulle göra om du till 100 % trodde det var möjligt att nå och agera därefter, och jag tror att du har en viktig nyckel till framgång.

”Do the thing – and you shall have the power” / Emerson!

Varmt lycka till!