Olof Röhlander

Ensam i världen

God morgon,

Då var det måndag igen och ‘din thermos i gryningen’ är tillbaka!

Hoppas helgen varit till belåtenhet. Utvilad eller inte kan det dock vara på sin plats att få lite peptalk nu vid veckans början, eller hur?

Tävling!
Det är dags för en tävling igen. Om du mailar över e-postadresserna på dem du känner som också vill ha Veckans Peptalk (se till att fråga dem först) är du med i matchen. För varannan person du bidrar med får du en lott till nästa veckas utlottning av fina priser. Maila e-postadresserna till lilian@upphopp.se

Stort tack på förhand för ditt engagemang!

Visst är det härligt att känna att man har människor runt en som finns där när det blåser? Den här veckan tänkte jag dock prata om när det inte känns så och påminna om kraften även i det.

Texten nedan finns även som utskriftbar pdf, klicka då här.

………….

ENSAM I VÄRLDEN

Ibland känns det som att man är ensam i världen. Var är hjälpen? Var är alla när man som bäst behöver dem? Ingen verkar bry sig.

Vad gör man nu då?

Ett alternativ är sitta och tycka synd om dig själv. Förbanna alla som lyser med sin frånvaro. Bli en cyniker och tycka att alla är lögnare, svikare, egoister och falskspelare. Spela martyr. Lägga kudden över huvudet och somna om och hoppas att allt ska bli bättre när du vaknar. Att världen ska vara lite mindre orättvis.

Eller så går du ut och växer med uppgiften.

Du kan korsa fingrarna, hålla tummen, undvika att gå under stegar och se till att kliva på rätt brunnslock. Du kan blunda och hoppas.

Eller så ringer du det där samtalet själv som du sitter och väntar på att få.

Du kan göra allt för att få något ur huvudet. Eller så säger du att du vill ha den där tankebilden där, eftersom den motiverar dig att jobba lite hårdare, tänka ett steg längre, fortsätta lite till.

Du kan skjuta upp det där som du vet att du behöver göra en dag till. Eller så gör du det nu och kan därefter stryka det från listan.

Vad är det du saknar?

-Önskar du höra ljudet av de skrikande däcken igen? Någon som ska ta dig bort härifrån?

-Är det den där känslan av att du har förmågan att själv påverka din dag?

-Vill du uppbåda energin att ännu en gång få saker att hända?

Vem ska ordna detta?

Du vet att det finns bara en person som har den förmågan och det är du. Du har gjort det förut och du kan göra det igen.

Det är bara att konstatera att ingen riddare i skinande rustning kommer att komma ridandes och lösa alla dina bekymmer åt dig.

Du behöver inte hoppas på det, för du är tillräckligt stark i dig själv. Välkomna hjälpen om den kommer, men känn förvissningen i att du löser det här ändå, med eller utan support.

Ibland är man ensam i världen. Då är det dags att gå ut och göra världen lite bättre igen!

……………

Ha en go vecka, vi hörs nästa måndag igen!

Olof Röhlander

Konsten att vilja vara där man är

Lycka är konsten att vilja vara där man är.

Den 19 september år 1995 gjorde jag min första lagmatch i den blåa elitserietröjan för Falkenbergs Bordtennisklubb. En potentiellt stor kväll i livet.

Men jag var inte glad för den här chansen som tränare Stellan Bengtsson hade givit mig. Jag var inte tacksam. Inte lycklig. Bara nervös.

Falkenbergs BTK vann lagmatchen, men jag förlorade mina två matcher, mot vilka minns jag inte. Men jag minns desto tydligare vad det stod i Hallands Nyheter dagen efter.

Den respekterade sportjournalisten Heyerdahl ansåg i princip att jag inte hade i elitserien att göra, det var i alla fall vad som stod i lokaltidningen dagen efter min debut.

Det värsta var ändå inte att bli sågad i tidningen. Inte heller att jag hade förlorat mina matcher. Det stora problemet var att jag inte ville vara där jag var.

Jag kunde inte njuta av att få vara med i Sveriges bästa pingisklubb. Jag kunde inte njuta av att jag hela tiden blev bättre, eller fick träna med världsspelare. Jag kunde inte njuta av att jag egentligen levde min dröm och i princip fick spela bordtennis på heltid. Jag kunde inte njuta av att som blott 19-åring fått chansen att debutera i elitserien.

Varför?

Jo, för jag hade inte lärt mig vad det hela handlar om. Det handlar inte om vad du har eller var du är. Det handlar om att lära sig uppskatta det också. Att lära sig vilja vara där man är, och ändå kunna ha mål för framtiden. Jag hade bara mål. Bara missnöje och självkritik. Ingen närvaro. Ingen uppskattning. Ingen tacksamhet. Ingen njutning.

Du kan ha ett fint hus. Du kan ha ett bra jobb. Du kan ha en snäll man eller fru. Men lycklig blir du nog inte förrän du lär dig att vilja vara där du är.

När man förstår det på riktigt, då kan man till och med lära sig uppskatta en förlustmatch med efterföljande kritik i tidningen. Helt enkelt för att det är upplevelsen av livet som är livet.

Var du än är idag. Träna på att vilja vara just där.

Vi hörs nästa måndag igen, nu ska jag lyssna på låten Moon River med Henry Mancini och njuta lite jag också.

Olof Röhlander

Tänk gelehallon

Jag hade haft den i min ägo i fem minuter när det hände.

Det är en synnerligen bisarr upplevelse att som åttaåring se någon slänga ett värdefullt gelehallon på marken och med tanke på den efterföljande insikten tycker jag det är värt en noggrann beskrivning av vad som hände. Det hela skedde vid gungorna i lekparken i Matfors.

Jag hade just öppnat påsen med ett ryck och därefter låtit en kompis med sin högra tumme och pekfinger få plocka upp en av de färska och ack så åtråvärda gelehallonen, inköpta för min egen veckopeng.

Plötsligt, just när jag likt Gollum fört tillbaka påsen mot bröstet igen, ser jag, och det är än idag svårt att beskriva det även fast jag minns det glasklart, hur min tre år äldre vän kastar gelehallonet i sanden istället för i sin mun.

Av brist på en bättre beskrivning så kändes det som ett starkt sug i magen. En explosion av känslor. Allt detta hände på mindre än två sekunder. Jag tittar frågande på min kompis, som sneglar tillbaka, leende.

”Spelar det egentligen någon roll för dig om gelehallonet hamnar i min mage eller på backen?”

Hans fråga ställdes just som jag satt mig på bildäcket, greppat händerna runt kedjorna, lutat mig bakåt och sträckt ut båda benen för att få fart på gungan.

”Näe, egentligen inte…” Svarade jag fundersamt, medan gungan fick upp farten alltmer.

………

Ett gelehallon på backen eller i munnen, spelar det någon roll egentligen? Svaret är både Nej, egentligen inte och Ja, det spelar en himla stor roll.

Det spelar roll om du säger tack och äter det eller om du slänger det på marken för huruvida du ska få en chans till. Det som till synes inte spelar roll kan vara precis det som det handlar om.

Varje tillfälle då du tänker: ”Det här gör varken av eller till” eller ”vad spelar det för roll?” så kan det vara en av de där möjligheterna att verkligen sticka ut från mängden.

 Tänk om det faktiskt spelar roll.

Faktum är att det är det lilla som gör störst skillnad i det stora. Det är i detaljerna vi skiljer de riktigt bra dagarna från de mediokra, eller hur?

Det kan vara att hålla upp dörren, le, fråga om fler än du vill ha kaffe, komma i tid till mötet, hålla en vänlig ton i alla kundsamtal, lägga ifrån dig mobilen på lunchen. Där har vi våra gelehallon.

Att överträffa förväntan handlar om alla de där tillfällena då du inte hade behövt, men gjort det ändå.

………..

Okej, så hur slutade historien med kompisen? Hans nästa fråga var:

”Vad bra, kan jag få en till då?”

”Inte en chans!” Svarade jag triumferande medan jag tog upp ännu ett gelehallon ur påsen och stoppade det i munnen.

Så fort du tror att något litet inte spelar roll: Tänk gelehallon!

Varmt lycka till med allt nu före ledigheten, nästa måndag är röd dag så då kommer inget Veckans Peptalk, vi hörs om två veckor igen.

GLAD PÅSK!