Olof Röhlander

Ingen frihet utan ansvar

I fredags var jag på klassfest med mina klasskamrater som jag gick ur skolan med i Matfors för 20 år sedan.

På tioårsjubiléet fick jag samma inbjudan, men tänkte då: ”Äh, det blir fler tillfällen.” Det dröjde tio år till nästa gång. Tio år. Det blev en lärdom som utmynnade i det här veckobrevet.

Det är så lätt att bli lat, eller hur? Man orkar inte, tar det någon annan gång. Tänker här och nu. ”Det går fler tåg”.

Men, är du säker på det? Det kanske dröjer.

För mig handlar det vissa gånger om något så enkelt som ingen frihet utan ansvar. Fri att välja, ansvar att lära sig tänka ett steg till.

Dagen efter klassfesten funderade jag:

Det kanske inte är brist på karaktär som gör att man missar vissa saker, utan brist på perspektiv.

Vilka kulor behöver du ducka för den här veckan? Vem är din motståndare? Vilka tåg dundrar förbi? Har de ditt namn?

För att citera Marcus Birro:

”Så fort du blir mätt och börjar lätta en aning på översta skjortkragen och sträcka ut benen under bordet är festen över. I exakt det ögonblicket hugger motståndaren.”

Den där motståndaren kan vara du själv. Vi är ibland lyckligt vilse i en bil utan bromsar, tills dess att man plötsligt inser att brasan inte går att tända för att virket blivit surt. Det som smakar sött i munnen kan bli bittert i magen.

För vissa är det en utmaning att gå på en fest av de här slagen, enklare att stanna hemma, men utmaning och utveckling är två horn på samma get. När uniformen krymper blir musklerna synliga.

Det är nu det gäller att ducka för kulorna som heter ”Det spelar ändå ingen roll” och ”Jag orkar inte”. Den kulan är en lismare som tror sina egna lögner. En ulv i fårakläder.

Jag ville inte sitta där igen och se ännu ett tåg döpt i mitt namn lämna perrongen. Det var dags för ett nytt beslut och det är jag så glad för.

Olof Röhlander

När sämst blir bäst

NÄR SÄMST BLIR BÄST

Har du haft en upplevelse av riktigt dålig service någon gång? Jag skulle tro det.

John Cleese beskrev i en intervju hur vissa hotell i England driver sina hotell enligt devisen:

”Vi skulle ha kunnat driva det här hotellet ordentligt om det inte vore för hotellgästerna.”

Apropå John Cleese och hotellservice. Jag antar att du sett TV-programmet ‘Pang i bygget’ (Fawlty Towers)? De tolv avsnitten är av många ansedda som det roligaste och bästa som gjorts inom genren komedi.

Det är dock inte vad som är mest intressant.

Visste du att den förste så kallade expert som tittade på utkastet till första avsnittet sågade det med fotknölarna?

Visste du att John Cleese fortfarande har det där uttalandet uppsatt på sitt kontor?

Visste du också att Pang i bygget bygger på en idé utifrån en hotellupplevelse med den sämsta tänkbara service?

Hotellet som programmet bygger på hette egentligen Gleneagles Hotel och Basil Fawllty bygger sin karaktär kring just den hotellägaren. En man som gjorde bisak till huvudsak och tvärtom.

Vad är det jag försöker säga här?

Jo, min poäng är att om du bara ser till att finna en ventil, eller användning för det du är med om, så kan även en dålig upplevelse bli användbart. Inget man nödvändigtvis behöver önska varit ogjort.

Det blir en annan närvaro och känsla när man erfarit något med egna sinnen. Bra som dåliga.

Veckans träning skulle därför kunna vara att reflektera över alla mindre trevliga upplevelser och se om man kan använda dem till något konstruktivt. Vem har sagt att det här behöver vara negativt på lång sikt bara för att det är det just nu? Att vara med om när något inte fungerar som det ska kan skapa en drivkraft att göra något åt det.

Träna på att bli fascinerad istället för frustrerad. Det kan nämligen bli fröet till nästa artikel. Det kan få dig att äntligen säga ifrån, att sätta ned foten en gång för alla. Eller bli träning på att släppa det som inte är värt att lägga energi på.

Det kan bli ett blogginlägg, En tweet. Ett Facebookinlägg. En bok. Ett diskussionsämne. Ett föredrag. Ett skämt. En revanschkänsla. En lärdom till nästa gång. En affärsidé.

Eller till och med världens bästa TV-program.

Olof Röhlander

Insikt på 54 Rue Lepic

Varmt välkommen till ännu en måndag med Veckans Peptalk, ‘din thermos i gryningen’.

……………..

INSIKT PÅ 54 RUE LEPIC

Det var när vi just passerat ett grönsaksstånd med ljuvligt stora och fina vita sparrisknippen som insikten slog mig.

”Vad håller jag på med?”

Montmartre med den där röda kvarnen ovanför Moulin Rouge. Fransmän som vant kommit gåendes med två färska baguetter under armen. Doften av fromage från ostbutikerna. Kyrkklockornas ringande från Sacré Coeur. Jag höll på att missa allt det där.

Jag hade haft så bråttom upp till 54 Rue Lepic i Paris för att se var Vincent Van Gogh bodde att jag hade missat allt som fanns på vägen dit också.

Tänk dig att gå omkring i Paris, med allt som finns där, och så bara ha en blå port framför ögonen. Vilket slöseri. Det som också hände var nämligen att det där slutmålet, 54 Rue Lepic, var häftigt i sig, men det var inte så coolt att man behövde komma dit svettig och med priset av att ha blundat för allt annat.

Jag har fått lära mig att en resa är bra på tre sätt. Först har du något att längta till. Sen njuter du under tiden. Slutligen har du minnena kvar efteråt. ”Den som varit på en resa har alltid något att berätta” som någon filosof sa.

Det hänger ihop det där med mål och resa, kombinationen av de två är det som är grejen. Är du bättre på själva resan än att lokalisera målet? Eller är du liksom jag bättre på det omvända?

Samma dag man ska åka hem från en resa är också en träning. Det blir lätt en enda lång transportsträcka, en väntan på något annat. Men, även det är ju livet. Resan till och från jobbet är samma sak.

Jag är glad för att vi valde att stanna upp där vid det där grönsaksståndet. Jag tog fram min iPhone och spelade låten ‘Rue Lepic’ med Yves Montand. Lugnet infann sig och därefter tränade jag på att inte bara fokusera på vart vi skulle utan också själva promenaden dit, som nu gick i betydligt trivsammare tempo.

Vad behöver du bli bättre på, något att se fram emot eller att njuta mer av resan? För det är kombinationen av mål och resa som är grejen. Bra insikt där på väg mot 54 Rue Lepic. Nu finns bara minnena kvar. Till nästa resa. Vilken är din?

…………….

Tack för att du läser Veckans Peptalk, Låt framrutan vara större än backspegeln och gå med huvudet högt så hörs vi nästa måndag igen!

Olof Röhlander

Även hjältar misslyckas

Filipstad ligger han och i Battery Park står han. I Stockholm möttes hans kista år 1889 av mer än 100 000 människor.

En av Sveriges största hjältar genom tiderna är dock inte bara en framgångssaga. Vi pratar om uppfinnaren John Ericsson.

Att kalla honom för en misslyckad hjälte kan tyckas lite magstarkt, men John Ericsson blev i min värld framgångsrik bland annat för att han vågade misslyckas. Och misslyckades, det gjorde han, precis som du och jag gjort så många gånger.

John Ericsson försökte omvandla solenergi till praktisk nytta. Gick inget vidare.

Han försökte utveckla mer moderna propellrar. Istället sattes han i fängelse för att ha dragit på sig stora skulder.

Enligt tidningen ‘Allt om Historia’ återkom den svenske uppfinnaren dock hela tiden, trots motgångarna. Ständigt övertygad om sin egen förmåga.

Propellerns senare framgångar gjorde att han flyttade till New York. Där skulle han få en avgörande roll i det amerikanska inbördeskriget och bli nationalhjälte. Ännu en gång var det dock väldigt nära ett misslyckande.

Ericsson hade skissat på ett pansarfartyg han kallade Monitor, en tung apparat som skulle kunna svara upp mot Sydstaternas framgångssaga Merrimack.

Efter att ha fått väldigt mycket kritik av officerare i marinen började ändå bygget av den tunga Monitor. Väldigt få trodde på Monitor och det med all rätt. Konstruktionen kallades ”Ericssons folly” (Folly = Dårskap) och fartyget höll faktiskt på att sjunka under färden mot Merrimack.

Men, och här har vi ett stort men kära läsare av Veckans Peptalk, den här gången gick det vägen. Monitor sjönk nästan, men bara nästan. Monitor neutraliserade istället i mars år 1862 Merrimacks framfart och nyheten togs emot med klang och jubel i Washington.

Under resten av sitt liv hyllades John Ericsson för den här avgörande krigsinsatsen. Därför står han på staty i Battery Park i New York. Därför togs han emot av 100 000 svenskar när hans kista anlände till Sverige. Därför.

Vad kan man då lära sig av den här fascinerande människan som går att sätta in i sitt eget liv?

Ja, till exempel att allt du ser runtomkring dig började som en idé i någons huvud. Kanske är det som någon sa att skillnaden mellan uppfinnare och andra är att uppfinnare tar sina idéer på allvar. De skapar det som de tycker saknas.

Man tror lätt att vissa har lyckats med allt. Så är icke fallet.

Tänk om det här även gäller mig och dig. Du kanske bara är ett misslyckande bort. Kan du vinna om du inte också vågar misslyckas? Har du tänkt på att nästa hjälte skulle kunna vara du?

Du kanske nöjer dig med att bli hjälte på jobbet. Eller för dina barn. Eller för dig själv idag.

Eller så nöjer du dig inte förrän du har en staty med ditt namn i parken du också. En osannolik tanke kanske, men det var i tanken det började även för John Ericsson. En man som trots misslyckanden alltid behöll tron på sin egen förmåga. Till slut satt den. Resten är historia.