Olof Röhlander

BERGET BORTOM BERGEN

Det är den 30 december år 1989. U2 är i slutet av sin konsert i Dublin. De står skenbart på toppen av sin karriär, plattan Rattle and Hum har gjort succé, pubilken jublar, som vanligt. Allt är ”som vanligt”.

Samtidigt är bandets medlemmar slutkörda och vissa kritiker menar att U2 tappat lite av sitt signum och blivit för seriösa och pretentiösa. Det är i det här sammanhanget, i slutet av konserten där i Dublin den 30 december år 1989, detta mycket händelserika år, som det händer.

Introt till låten Love rescue me spelas i bakgrunden när Bono tar micken och börjar berätta för publiken om vad han och bandet känner:

”Jag och bandet behöver åka iväg ett tag och… bara drömma allting om igen.” (We have to go away and… just dream it all up again)

Vad gör man när man nått sin motsvarighet till det U2 upplevde där 1989, när man tycks ha anlänt till det där berget man suktat efter och vandrat mot så länge, ja till och med står där på toppen av det?

Vad gör man när man tänker: ”Jaha, vad nu då?”

Jag tror att man ibland hamnar i det där vägskälet som Lundell sjunger om i låten Jolly Roger: ”Ska vi stanna här, eller bryta upp, ge oss av till ett annat land?”

Det kanske bara finns en sak man göra för att hantera den där känslan och det är att göra som U2 gjorde där. Drömma allting om igen. Dra ut taggen som aldrig velat lossna, lämna den där och gå vidare mot något bättre.

Man skulle kunna kalla det för konsten att njuta av det man har och samtidigt använda det som ett avstamp.

U2 gör just detta. De lämnar landet och åker till Östtyskland. Efter inledande svårigheter föds så en kreativ verkshöjd där låten One, bandets kommande stora hit, blir till. Det innebär att Istället för att karriären kom till vägs ände där så föddes nya drömmar, låtar och glöden att vilja fortsätta skapa något nytt istället för att bara försöka konservera det man hade.

Vägen mot att försöka fånga en dröm må vara lika slingrig som att jaga en fjäril, men vad är vi utan dem? Har du fått tag i tigerns svans gäller det att hålla fast vid den. Hitta något nytt att fästa blicken på. Det är svårt att göra mål om man inte har något.

Bono visste att U2 hade börjat med drömmen som utgångsläge och kanske anade han att det var i det där drömmandet som även den fortsatta glöden fanns.

Kanske står även du just nu på motsvarigheten till den där scenen som U2 stod på i Dublin. Det kanske har gått bra för dig. Mycket som har blivit som du tänkt dig. Men du, vem har sagt att det här är allt? Det kanske liksom för dem bara är slutet på början?

Om du liksom Bono känner att du kan vara med och bestämma det där, att vi är spelare och inte bara spelpjäser på livets spelplan, använd då den kommande sommaren till att spana mot berget bortom bergen och säg:

”Vi behöver åka iväg och börja drömma allting om igen.”

Låt framrutan vara större än backspegeln och gå med huvudet högt så hörs vi nästa måndag igen!

Olof Röhlander

Som ett flugpapper

I torsdags kväll kl 21.00 drog rocklegenden Tom Petty and the Heartbreakers igång sin konsert på Globen i Stockholm med låten Listen to her heart.

En kvart dessförinnan hade jag dock lagt märke till en kvinna på raden framför oss. I väntan på att Petty skulle börja spela satt hon och läste ur en pocketbok ända fram till starten.

Man skulle kunna tolka det som att hon därmed var måttligt intresserad av den här konserten. Det skulle kunna vara ett tecken på att hon mer var där för att ställa upp för någon annan än att hon gått och längtat efter detta. Det här är dock bara spekulationer.

Sedan slår det mig att den här kvinnan egentligen bara speglar mitt eget beteende. Det är den där boken bara som gör hennes mer konkret än mitt, tänker jag, samtidigt som gitarrerna ljuder för de 12613 personerna i publiken när Mike Campbell kör ett solo och Tom Petty skakar ett par maracas.

Jag kunde lika bra haft med mig en pocketbok jag också. Den magi andra upplevde fick aldrig chans att uppstå i mig. Förtrollningen uteblev av samma anledning, trots att de spelade flera av mina favoritlåtar den här kvällen. Jag ”visste” ju redan innan att jag inte gillar att gå på konserter särskilt mycket.

När jag kom hem funderade jag: Går det en rät linje mellan våra förväntningar och det vi sen upplever?

Kanske inte alltid, vi har alla varit med om att bli positivt överraskade av andra, av tillställningar vi varit på och så vidare.

Men låt oss ändå prata om det.

Kan det vara så att inget blir skrivet förrän du själv skriver det? Själarnas sympati. Den du blir attraherar du. Kan en cynisk inställning göra att man drar till sig cynism? Ser jag det jag vill se?

Kan det förklara varför vissa alltid råkar ut för krångliga kunder, dålig service och blir kränkta i tid och otid? Eller varför vissa av oss inte får ut så mycket av att gå på konsert?

Kanske är vi som ett enda stort flugpapper. I så fall vadar vi i valfrihet. Då kan man säga som Bob Dylan sjunger i låten My Back Pages: ”Jag var så mycket äldre då. Jag är yngre än så nu.”

Det ska åtminstone jag tänka på nästa gång det vankas en bra spelning. Då lämnas både pocketbok och gamla värderingar hemma. Jag ska vara yngre då. Annat flugpapper.

…………….

Tack för att du läser Veckans Peptalk. Låt framrutan vara större än backspegeln och gå med huvudet högt så hörs vi nästa måndag igen!

Olof Röhlander

Rakbladsmetoden

När James Cameron höll på att producera och regissera filmenTitanic fick han möjlighet att utforska sina egna drivkrafter.

Projektet drog iväg kostnadsmässigt och Cameron fick vid flera tillfällen försäkra sponsorer och filmbolagen om filmens storhet. Många oroade sig för att det här skulle bli en ny ”Waterworld”, det vill säga en påkostad flopp. Det var alltså mycket som stod på spel.

Det sägs då att James Cameron satte upp en post-it lapp på sin datorskärm med ett rakblad fasttejpat på. På själva post-it lappen stod det:

”If I fail – use this”

Varför gjorde han så här?

Självklart som ett skämt. Eller det utgår jag ifrån. Men säkerligen med en gnutta allvar också.

Jag tror nämligen att James Cameron gjorde det här för att påminna sig själv om vad det här handlade om. Titanic måstebara bli en succé. Alternativet var… om inte ett rakblad, så åtminstone något han inte ville vara med om.

Titanic blev en succé, som vi alla vet. Den tog hem 11 Oscars på 1998 års Oscarsgala och spelade in över 1,8 miljarder dollar. Succé är en rejäl underdrift.

Vi kan kalla den för rakbladsmetoden. Ta det på rätt sätt nu, du förstår vad jag menar.

Fundera inte bara på hur bra du kommer att må när det du har framför dig är gjort – tänk på vad som händer om du inte gör det? Vad blir de potentiella konsekvenserna av ett misslyckande? Gör dem gärna lite värre än de är.

Kanske behöver även du, men på ett skämtsamt sätt, sätta upp en post-it lapp, för att skapa lite mer press på dig själv idag? En måste-känsla, eller ”segra eller dö”- mentalitet, för att vara lite mer dramatisk.

Morot och piska. Motivation och hotivation. Det låter som att blanda mjölk och citron, dvs att det ska skära sig, men icke. Lika lite som du behöver göra det.

James Cameron verkar känna till sina egna drivkrafter. Frågan är vad som driver dig?

Olof Röhlander

VISDOM FRÅN VISINGSÖ

VISDOM FRÅN VISINGSÖ

Den första juli år 2002 gjorde min dåvarande flickvän slut.

Hon hette Anja och jag satt i bilen hem från Kalmar med detta faktum i följe. Jag var inte helt förstörd över att det tagit slut minns jag, men helt klart desillusionerad och allmänt nedstämd över att det inte hade hållit.

Fredagen samma vecka valde jag att göra något som jag i efterhand förstått är relativt unikt. Något jag nu är rätt stolt över.

Jag satte mig i bilen med ett gäng böcker i baksätet, ett anteckningsblock, lite träningskläder och sen körde jag till Gränna och parkerade bilen nere vid hamnen. Därifrån tog jag färjan över till Visingsö, tog in på ett vandrarhem och stängde av mobilen över helgen.

Syftet var enkelt. Jag hade tappat bort mig själv lite i den där relationen och när det nu var över så såg jag det som en chans till en nystart. Men för att få till det behövde jag komma ifrån alla snurrande hjul för ett slag. Därför åkte jag till Visingsö den där helgen.

Jag sitter nu, tio år senare, med de anteckningarna framför mig. Jag har nämligen kvar allt jag skrivit ned genom åren, det är så roligt att läsa eftersom det dels säger mycket om ens tankar och även vad som var viktigt då och hur det sen gick.

Jag skulle kunna berätta hur jag gjorde då för att sätta upp nya mål. Men det är inte innehållet som räknas, det är planen som räknas. Istället för att berätta hur du kan göra för att sätta upp bra mål, önskar jag bara att du gör det.

En lista på mål är bättre än ingen lista. De bästa träningspassen är de som blir av, eller hur?

För det handlar om dig. Det handlar om livet. Att finna sin mening, glöd, hjärta. Att inte bara förstå sig själv och vad som hänt utan också förstå varför man gör det man gör. Vad som egentligen spelar någon roll.

En sådan helg kan hjälpa till att klargöra allt det där. Det behöver inte vara krångligare än så. Man vet inte alltid vad man sysslat med förrän man slutat göra det eller åtminstone kan se det lite grand utifrån. Därför är det bra att lämna hemmet som jag ser det, bara miljöombytet gör mycket.

Så, att stanna upp hjulen en aning, reflektera, kolla av livsriktningen och smida nya planer igen låter som väl investerad tid, eller hur? Du kanske behöver det mer än du anar, speciellt om det varit mycket som hänt i livet det senaste.

Ett av de mål jag skrev upp där var att inom tre år gifta mig med världens bästa tjej. Det tog fyra år och elva dagar, men ändå. Det funkar!