Olof Röhlander

Vad det handlar om

I den sjätte Rockyfilmen pratar en far med sin son. Den ärrade boxaren har en insikt från sitt eget brokiga liv att delge honom:

Det handlar inte om vem som slår hårdast. Vad det handlar om är vem som kan ta emot de hårdaste slagen och ändå fortsätta framåt.”

Det här är ord som, om du låter dem få sjunka in och tar in dem på allvar, kan betyda mycket för den här dagen.

Ibland hamnar man i stormens öga. Allt bara snurrar runtomkring en och du befinner dig i mitten av ett kaos. Ingen tydlig väg ut.

Andra gånger är du starkare och vill ta tag i livet på allvar. Jag pratar om de dagarna man känner sig i kontroll tänker att nu finns det en ny sheriff i stan som ska styra upp saker och ting här igen.

Det här är livet. Du vinner ibland och du förlorar ibland. Ena dagen tar du två steg framåt, andra gånger tar det stopp. Ibland är du i kontroll, andra tillfällen inte. Men du måste ändå fortsätta framåt. Att ge upp är som att leva med en tvångströja. Då är det över. Då är det inte arbetslösheten som är problemet för den varslade utan det är hopplösheten.

Därför handlar det inte om vem som slår hårdast utan om vem som kan ta emot de hårdaste slagen och ändå fortsätta framåt. Ducka för vissa slag, blockera andra, javisst, men när smällarna kommer så vet du vad som gäller. Upp igen bara.

Det är då du behöver vara mer fokuserad, mer företagsam, mer beslutsam, mer målmedveten än någonsin. Eye of the tiger.

Har du åkt på en smäll nyligen så kan det vara just det här som det handlar om idag. Fortsätt framåt. Vad som än händer.

Olof Röhlander

För dig som inte går i flock

Känner du dig också annorlunda ibland?

Jag har en kompis som aldrig känt behovet av att gå i flock. Hon ömsar hellre skinn och börjar om än att tvingas in på en redan upptrampad vandringsled.

Hon har aldrig tillhört något lag. Aldrig följt en trend bara för att skocken rusat åt det hållet. Aldrig lyssnat okritiskt till någon bara för att de har en megafon.

De här människorna har svårt att rätta in sig i ledet. De har problem med att klappa i takt. Inte på grund av brist på taktkänsla, utan för att de inte trivs i det sammanhanget.

De kan inte tvingas in i en redan stöpt mall. De tilltalas inte av de måsten som andra vill trycka ned i halsen på dem. Massans lockrop biter inte.

Hon kanske aldrig kommer att bli någon perfekt lagspelare utifrån normen. Hon uppfattas som motvalls och sträv som en katts tunga, men hon gillar inte att hoppa på kommando bara för att någon säger ”hoppa”.

Kan du känna igen dig i det här?

Det här gör också att man från tid till annan känner sig utanför. Missuppfattad. Som en betraktare snarare än en deltagare på livets spelplan. Men så är det att vara annorlunda. Det är ingen svaghet, det är en styrka, även om det kan kännas som en förbannelse många gånger.

Det här är en hyllning till alla som är annorlunda.

Det är nämligen samma människor som i sina bästa stunder åstadkommit några av de viktigaste genombrotten, de mest briljanta idéerna, de största upptäckterna.

Inte trots att de inte gick i flock, utan just därför att de gick sin egen väg. De lyckades med detta bland annat just för att de var- och tänkte annorlunda.

Ta vara på den här färdigheten. Skriv din egen bok. Vinn din egen tävling. Fäll upp kragen och följ din egen kompass. Var stolt över det unika i dig.

Olof Röhlander

När scorekortet är räknat

Den amerikanske affärsfilosofen Jim Rohn sa en gång:

”När Ditt livs scorekort är summerat, låt det visa Dina vinster och låt det visa Fina förluster, men låt det aldrig visa att Du inte försökte.”

Igår kväll tänkte jag på vad jag skulle säga till mina närmaste om jag av någon anledning visste att min tid var kommen, många år från nu. Just nu är jag lyckligtvis frisk som en nötkärna, med det slog mig likafullt.

Jag vet såklart inte vad jag skulle säga i det läget. Men jag har funderat på vad jag skulle vilja kunna uttrycka.

Jag skulle vilja kunna säga till dem att jag haft ett bra race. Att jag vågade ta en chans i livet. Jag vill kunna säga att jag gjort det jag ville göra.

Jag vill kunna säga att det var upp- och nedgångar, men att jag aldrig gav upp. Jag vill kunna säga att jag skrattade mer och mer för varje dag, att jag uppskattade det här livet. Att jag var tacksam för allt jag fått.

Jag vill kunna säga att jag gjorde det bästa utifrån de resurser jag hade inom mig. Att rädslan aldrig fick ett ohälsosamt grepp om mig. Att jag vågade se livet i vitögat. Att jag stod kvar och inte backade ur. Blicken framåt.

Jag vill kunna säga att jag åtminstone försökte göra världen lite bättre. Att jag gav lite mer än jag tog. Att jag hade goda avsikter.

Jag skulle vilja känna att dem runtomkring som kände mig kan säga att det där var en bra människa. En man som inte gjorde allt rätt, men i alla fall gjorde mer rätt än fel. Som ville bygga upp, inte bryta ned.

Jag skulle vilja säga att de kan hälsa allihopa att vad som än händer dem i livet så fortsätt sticka ut huvudet genom fönstret och känn vinden i ansiktet. Slå på favoritlåten och skråla med. Sträck händerna i luften. Ta en chans. Känn saker. Tampas med livet. Le även när det inte finns någon anledning. Lev ett inspirerande liv.

Vad skulle Du vilja kunna säga när Ditt livs scorekort är räknat och summerat?

(Eller en något mindre filosofisk fråga: Vad vill Du kunna säga i slutet av den här dagen?)

Olof Röhlander

Den sista pusselbiten

Ibland pratar man om den sista pusselbiten. Det där som saknas för att man ska komma vidare. Den fjärde siffran i låskombinationen. När du väl hittar den så inser du att du kan gå mycket längre än du tidigare anat.

Kanske handlar den sista pusselbiten om att faktiskt bränna sina broar. Att likt härföraren Hernán Cortés sänka skeppen bakom sig, att den här gången inte ge sig själv någon reträttväg. Det finns då bara en väg och det är full fart framåt.

Kanske handlar den sista pusselbiten om modet att våga hoppa i den djupa ändan av poolen. Trots riskerna. Även fast du bara har de breda penseldragen av din framtidsbild klara för dig. Att gå på känsla.

Kanske handlar den sista pusselbiten om att ha turen på sin sida. Men, var finner du en fyrklöver? Det självklara svaret är: Där klöver växer och frodas. Kanske handlar tur då snarare om att ge sig själv chansen att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Att medvetet befinna sig i miljöer där möjligheter kan uppstå.

Kanske är du närmare än du någonsin kunnat föreställa dig. Den sista pusselbiten kan finnas inom dig. Den kan ha legat där, mitt framför näsan på dig, hela tiden. Den kan vara på bara en armlängds avstånd. Skillnaden mellan en vag idé och en färdig produkt är ibland blott en handling bort. Kanske har du redan allt du behöver, men inte insett det förrän nu.

Kanske handlar den sista pusselbiten om att stå upp för sina ambitioner. Att deklarera en tydligare avsiktsförklaring, att argumentera för något istället för att som tidigare flacka med blicken och glida bort ifrån ämnet. Att låta omgivningen förstå att det är något annorlunda i rösten den här gången.

Den sista pusselbiten kan vara att bestämma sig för att varken då eller sen finns längre. Hör du startskottet? Tiden är nu. Skördetid. Nu kör vi!

Olof Röhlander

Fan också…eller?

FAN OCKSÅ… Eller?

I torsdags kväll firade jag lite extra. Här är varför.

Jag hade samma dag gått längs Avenyn i Göteborg, på väg från Bokmässan, när hon kom emot mig. Vi kände igen varandra.

”Gratulerar till nya boken Olof!”

”Åh, tack ska du ha!”

”Ja…. Jag är ledsen att jag inte såg din potential den där gången, det borde jag ha gjort, vilken miss av mig…”

För att förstå bakgrunden till de där orden och hur mycket de betydde där och då behöver man gå tillbaka till en blåsig eftermiddag den 6 november år 2009.

I ett kontorsrum på Karlavägen 31 i Stockholm lät det då så här: ”Vi vill tyvärr inte ge ut din bok… men vi kommer att hålla ett öga på dig.”

Fan också, tänkte jag då.

Fan också, tänkte hon nu.

Jag kan lova dig att vilka svårigheter du än må behöva gå igenom, så kommer du att tycka det ändå var värt det i samma stund som du hör någon säga ‘grattis, det trodde jag inte’. Det blir som musik, balsam, plåster eller vad du nu vill kalla det. Det var stort gjort av henne, tycker jag, att bjuda på den.

Men, den där bokdrömmen jag hade då var fortfarande var bräcklig och kunde ha dött där på Karlavägen 31. Jag kunde varit tillbaka på ruta ett igen. Från high-five till en hand runt en flaska. Tyckt synd om mig själv. Skyllt ifrån mig. Låtit orden få sätta sig. Men då hade jag heller aldrig fått smaka på segerns sötma i torsdags. Därför ska man inte ge upp. Är det tillräckligt viktigt så blir det inte längre ett alternativ.

Detsamma gäller dig. Vissa pokaler står högst upp på bokhyllan för att man ska behöva sträcka sig fullt ut för att få tag i dem. De står där av en anledning.

Kanske är det hög tid för dig att peka med hela handen mot den där pokalen och säga ‘Den där ska jag ha!’ och den här gången mena det. Även om resan kan bli lång.

Våga tro på det du har, även om inte alla runtomkring gör det ännu. Svär nu om det behövs, men kör ändå på, så kan du låta andra få svära sen. Det kan vara högst befriande ibland. Och längre fram värt att fira!