Olof Röhlander

Första snön är alltid vitast

I fredags satt jag på min favoritrestaurang med några kollegor och vänner. Vi började prata om att, likt det Tomas Andersson Wij sjunger i sin låt med samma titel, så är första snön alltid vitast.

Det innebär att du blir mer och mer avtrubbad när saker sker för andra, tredje och fjärde gången och så vidare, eftersom du redan sett och upplevt det redan. Inget slår den första snön.

Samtidigt som jag kan hålla med om att första snön alltid är vitast, så är det något i mig som vill protestera mot det. Måste det vara så? Vissa saker vill jag streta emot. Jag vill bara inte acceptera att det är så.

Kanske är det för att jag slåss för att stänga ute cynikern i mig och släppa fram romantikern.

Romantikern säger: ”Det är allt bra fint här ändå”
Cynikern: ”Nu ja. Snart lär de väl riva det här också.”

Romantikern: ”Nu ska det bli förändring här!”
Cynikern: ”Saker är som de är, ingen idé att försöka ändra på det.”

Romantikern tänker ”Vad roligt det är att gå hit!”
Cynikern tänker ”Det var kul i början, sen vänjer man sig.”

Första snön må vara vitast. Men det betyder inte att den andra och tredje behöver komma särskilt långt efter. Låt oss ta kampen mot cynikern inombords och istället släppa fram romantikern i oss.

Den norske filosofen Arne Naess blev aningen senil på slutet. En gång satt han på ett tåg på väg mot sin stuga i de norska fjällen och plirade nyfiket med sina pigga ögon ut genom fönstret.

Sedan säger han:

”Att bli senil har oftast bara varit positivt för mig. Jag vet ju att jag måste sett det här landskapet hundratals gånger tidigare. Men tack vare att jag inte minns det får jag uppleva det med samma intensitet som jag gjorde första gången.”

Det är vad jag kallar en romantiker. Då är första snön alltid vitast. Varje gång.

Olof Röhlander

Om att ta en chans

I det här yrket blir man ibland intervjuad. En person frågade mig om vad jag anser att ett bra liv innebär.

Jag svarade att ett bra liv för mig bland annat innefattar att man tar en chans.

Personen frågade då vad jag menade med det.

Jag sa att ingenting händer om man inte ibland tar en chans. Allt i en relation handlar om det. Att skaffa barn, eller adoptera, är att ta en chans. Att bryta upp och starta om är det, att flytta ihop är det. Att vara den förste att säga ‘Jag älskar dig’ är det.

Att ta en chans är att inte ha hela kartan uppritad för sig, men tillräckligt för att kunna prova ut en riktning och ge sig av.

Att ta en chans innebär att de potentiella möjligheterna överbryggar de kalkylerade riskerna.

Att ta en chans innebär att inte alltid gå den säkra vägen, utan att våga svänga av till vänster istället för rakt fram även om det kan göra att man åker lite vilse.

Att ta en chans är att bejaka något inom dig själv. Att lyssna till en röst som säger att vad som än händer så kommer du att klara av det.

Att ta en chans är att sluta vänta på andras gillande. Att räcka upp handen utan att först se om de andra också gör det.

Att ta en chans är att utvecklas som människa. Att ge sig själv möjligheten att vinna något, att tro på framtiden, men också finna energin i ovissheten. Det är inget ok att bära, det är en förmån.

Kanske är det precis rätt tid för dig att läsa om just det här.

Det kan vara så att det är hög tid att sluta finna sig med att gå på äggskal och istället få vädra ut, städa bort och förvänta sig något bättre. Tänk dig att vakna upp på morgonen och känna pirret i magen igen. Föreställ dig att ta på de rosa glasögonen igen, packa väskan lätt, slänga in den i baksätet, hoppa in i förarsätet, cabba ner, vrida om nyckeln, rivstarta och känna doften av bränt gummi och ropa ‘Nu kör vi’ igen. Bågen är spänd, tärningen är kastad, målet är satt. Den känslan.

Kanske är tiden mogen för att ta en chans igen. Frågan är om du kommer att ta den?

Olof Röhlander

Är du redo?

Du är ute och promenerar i skogen. Det är lerigt och blött på vissa ställen. Du kommer ned i tvättstugan. Tvätten är fortfarande inte färdig. Din kollega på mötet säger återigen att du har fel.

Upplagt för känslan av oflyt, att allt går emot en? Det beror på.

Jag har märkt att de tillfällen då jag tänkt igenom hur jag ska göra och vara, när jag ligger ett steg före så att säga, så hanterar jag de flesta situationer mycket bättre.

”Om det här sker, då ska jag göra så här. Om det där händer, då ska jag tänka så där.”

Du har säkert också märkt att de gånger du har förberett kropp och sinne på vad du ska göra eller tänka beroende på vad som kan hända så blir du automatiskt lösningsfokuserad.

Du har med anledning av att det kan vara lerigt i skogen tagit på dig vattentäta kängor. Du anade att tvätten inte skulle vara klar och har därför tagit med dig en bok som du har svårt att slita dig ifrån. Du har hoppats på att kollegan skulle säga emot dig eftersom du den här gången har bestämt dig för att träna på att hålla dig lugn i alla situationer idag och därför har du sett fram emot det här ”testet”.

Kan det vara så här enkelt ibland, det vill säga att en mental genomgång av olika scenarior gör så stor skillnad? Ja, ofta gör det faktiskt det, vågar jag påstå. När du är förberedd finns mer förväntan än oro i luften.

Det handlar om att tänka till lite grand.

Fundera gärna lite på den här dagen du har framför dig. Gå igenom lite olika scenarior och vilka alternativa sätt du ska agera på om det ena eller det andra sker. Skapa i kombination med det en grundinställning som du kan upprepa inombords för att ha oavsett vad som sker.

”Om något oförutsett sker idag ska jag oavsett vad tänka på att andas lugnt, hålla mig cool och fokusera på lösningar.”

Du kommer att märka att färre saker kommer att störa dig och att dagen i mycket större utsträckning kommer att flyta på som du tänkt dig.

Är du redo? Bra!

Varmt lycka till idag!

Olof Röhlander

Det blir du

Det var en varm, men mörk, sommarkväll i Peking för många år sedan. Jag hade via telefon några minuter tidigare fått inse att hon inte skulle vänta på mig när jag kom hem.

Jag minns att jag hade på mig de där blågula märkeskopierade Nike-träningsbyxorna som jag köpt på en marknad några dagar tidigare. Jag älskade de där, de prasslade så gott och var lätta att få av och på. Nu kändes det oviktigt. Jag började gå gatan fram, helt planlöst. Bilar, cyklar, människor. Några småkillar lekte med en röd laserstråle. Jag fortsatte gå, länge.

Hade någon filmat det som därefter skedde hade det nog liknat det ögonblick då Newton såg det där äpplet falla från trädet, eller då Arkimedes utropade Heureka!

”Vänta nu. Om det ska bli något av det här livet kan jag inte enbart lita på att andra ska stå i givakt närhelst det passar mig. Du tog beslutet att åka till Peking för att spela bordtennis. Att någon hemma kanske skulle vilja något annat var en möjlig konsekvens av det. Du är inget offer här. Det är inte synd om dig.”

Jag bildade en pakt med mig själv där på en gata i Peking. En pakt som sa att om det behövs så får ensam vara stark. Något som deklarerade att jag får ta ansvar för mitt eget liv.

I allt jag gjort sedan dess har jag försökt stå upp för den där pakten. När jag höll på att skriva min första bok bestämde jag mig för att om inget förlag ville ge ut den så skulle jag göra det själv. Jag vill det inte, men jag kan om det behövs. Det var pakten som talade.

Den här veckan, den här dagen, kommer liksom många andra dagar att handla om matcher du får utspela själv. Visst, tillsammans är vi starka, och självklart ska vi samarbeta, och även våga ta emot hjälp, men ensam behöver också vara stark när det behövs.

Det finns nämligen många tillfällen, liknande den där gången i Peking, då batteriet till telefonen har dött, affärerna är stängda och lamporna är släckta. Då blir det du och ingen annan som får klara av det. Det blir du. Och vet du vad, det är okej, för du kommer att klara av det. Ännu en gång.