Olof Röhlander

Fri att försöka

Jag skulle vilja prata lite med dig idag om vad jag anser att strävanden och ambitioner egentligen handlar om. Vad som är sekundärt och vad som är värt att behålla. För mig är det inte vad andra kallar att vinna som är det primära och jag ska berätta vad jag menar.

När energin är låg. När orken tryter. När inspirationen lyser med sin frånvaro, då behöver du tanka sinnet med fräscha uppslag. Ut och rör på dig. Gå på teatern. Boka resan. Läs boken. Tacka ja till inbjudan. Börja, utan att behöva pressas att avsluta, men gör någonting. Redan där är mycket vunnet.

Dom vekaste tankarna. De sköraste idéerna. Den svagaste drömmen. De där bilderna som är så osannolika att man knappt kan konkretisera dem. Låt allt få flyga fritt för en stund. Tänk om det går? Varför inte? Det kanske bara är ett leende bort.

Du måste inte lyckas med alla dina förehavanden eller förverkliga alla drömmar. Bakslagen må dugga tätt, kartan blåsa bort med vinden och kaptenen lämna dig ensam kvar på skeppet ni tillsammans byggde. Det verkliga värdet ligger i att du fortsätter låta dig vara fri att försöka.

Cynikerna har redan förlorat. Det finns inget att hämta där.

Det viktiga är att du lyckas formulera ett motstånd mot självtvivlet, mot ledan, mot systemets förväntningar. Att du gav dig själv chansen. Att du återigen visat att ingen sätter en etikett på dig och bestämmer vad du ska tycka om, titta på, eller skratta åt.

Släng ryggsäcken och var den du vill vara, för nu är det vår. Det är en bra tid att vara vid liv. Man räknar inte bort en sådan som du. Inte den här gången heller. Det är vad som betyder något.

Olof Röhlander

Glad på goda grunder

Det är förmiddag. Jag sitter vid bordet nära fönstret och tittar ned mot parken där hundägarna strosar omkring. Någon verkar lycklig, en annan mer hopsjunken. Hundarna leker obekymrat.

Psykologen Carl Jung sa en gång att reflektion skapas vid konflikt.

Jag har haft en del motstridiga tankar den här veckan. Taxichauffören igår berättade att han just mist sin taxilicens. En kvinna i publiken i fredags hade just fått en mycket svår diagnos. En kompis har just fått säga upp anställda på grund av konjunkturen. Det hade slitit på honom. Och där står jag, likt en modern Don Quijote och fortsätter plädera om rätt mental inställning. Jag inser nu att det kanske är just därför.

Jag har ingen aning om hur du mår idag. Jag vet inte vad som hänt dig det senaste, och jag vet heller inte hur din kropp kändes i morse.

Det kanske är en tuff period just nu. Vi vet alla vad det innebär. Man pendlar mellan hopp och förtvivlan. Sänkt huvud föregås av knuten näve. Förhoppningar och farhågor är två horn på samma get.

Det jag vet är att det finns goda grunder att tro på något och det finns dåliga grunder. Vill du bli riktigt grundad behöver du utveckla icke förhandlingsbara principer och orubbliga värden. De har du särskild nytta av när det blåser, som jag ser det.

Glädje, lycka, välmående, är inte bara beroende av yttre betingelser, utan lika mycket eller mer av din livsinställning. Det resonemanget grundar jag på att det är upplevelsen av livet som är livet.

Måste man vara glad? Svaret är nej. Ska man springa omkring och le och ljuga för sig själv om man nu inte mår bra? Absolut inte. Men om jag ändå vill vara det, behöver allt i mitt liv vara perfekt för att det ska gå? Svaret är nej där också. Det behöver inte  bra för att jag ska  bra. Det står jag för, i vått som torrt.

Blir du upprörd över något idag, säg till dig själv: ”Irriterande, men är det värt det?” Vad du sedan väljer att göra, se till att du har goda grunder för ditt beslut.

Olof Röhlander

Fråga inte varför

Jag satt på en middag som jag kallar för ‘Det goda samtalet’, där målet är att lämna kvällen som en klokare människa.

En av gästerna undrade varför jag gör så mycket. Det är podcast, veckobrev, föreläsningar, facebook, twitter, Instagram, appar och böcker och allt vad det är. Hon undrade uppriktigt vad som låg bakom den där drivkraften.

Jag svarade att ibland är det inte bra att fråga sig varför. Den frågan behövs bara när man har tappat något man vill ha tillbaka. När man inte längre visslar på väg till mötet, när det inte känns som att något står på spel längre, när du inte har något nytt att längta till, då kan frågan vara relevant.

Jag vet inte alla orsaker till att jag gör det jag gör. Jag vet bara att det är roligt och att det känns rätt och riktigt. Det räcker för mig just nu och jag vill inte gräva i det mer än så. Frågan varför kan ibland vara överreklamerad.

Om du alltid verkar landa på rygg, om du ständigt verkar hamna på fel plats i fel sammanhang, om du saknar en inre kompass, då kan frågan varför bli relevant. Då, men inte alltid.

Om du inte längre har glöden kvar, om morgonkaffet inte längre smakar något, om vårsolens strålar in genom fönstret inte längre gör något med dig. Då, men inte förr.

Människan har en önskan om att vilja veta, vi är nyfikna. Om man vill förklara, förstå eller förändra något är frågan bra, men bara för att någon lyckas formulera en frågeställning betyder inte att den automatiskt är berättigad ett svar, som jag ser det.

Ordet varför öppnar för analys och grubblerier. Ibland är helhet viktigare än detaljer. Om du vet att någon älskar dig, fråga inte varför den personen gör det. Gör du det, då finns också risken att du blir som violinisten som inte kan njuta av konserten längre eftersom hon bara analyserar stråkarna.

Vissa saker är njutbara just på grund av frånvaron av analys, då bör man också låta det vara som det är. Mår du bra så mår du bra, är du lycklig så är du lycklig, är du kär så är du kär. Njut då mer och fundera mindre.