Olof Röhlander

Händelse vid ett trafikljus

En måndag morgon blev jag och vår hund Malte ståendes vid ett rödljus på Sveavägen. Bilarna trängdes, någon tutade, oförsiktig vänstersväng.

Bredvid oss stod en pappa i kostym som hastigt tittade på klockan. Kunde det bli grön gubbe någon gång!

Sonen, som höll sin fars hand, tittade på Malte och han såg på honom tillbaka. Ett slags gemensamt oförstånd för det spektakel som pågick runt dem båda. Var fanns glädjen?

Tre dygn tidigare hade jag och Malte stått vid samma trafikljus och upplevt helt annan närvaro. Det var fredag eftermiddag. Ihopslagen dator, kavajen på axeln och lösgjord slipsknut. En klapp på axeln. Du, bra jobbat! Tack, du med! Skönt med helg!

Sådär kan det onekligen låta vid veckans slut. Men en sjundedel av kalendern består av måndagar. Så ser det ut. Har vi råd att sucka, stöna och stressa oss igenom en så stor del av våra liv?

De skickliga måndagsspelarna tar sig an den här dagen på samma vis som en rugbyspelare gör sig redo för att ta upp kampen om bollen. Framåtlutade, en hand i backen, koncentrerad blick. Inget utrymme för tvekan – bara in och kriga.

Ändå kan man leva och verka lika avspänt som att det är fredag eftermiddag. Måndagsfokus och fredagskänsla alltså. Det är möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Malte och den där lille pojken vet att det går. De uppskattar nämligen alla dagar i veckan, inte bara två.