Olof Röhlander

Ta av dig jultvångströjan

Julen är här och lyser frid på jorden. Eller?

Det är dan före dan. För vissa en av årets mest hektiska dagar. Så mycket som inte blivit gjort som måste göras.

Min farmor var en av de där måste-människorna. Hon lagade allt från grunden, precis som hon lärt sig av sin mor i sin tur. Julen bestod av så mycket stök, bök och krav att hon alltid somnade av ren utmattning efter jullunchen var avklarad. Förberedelserna hade pågått i veckor, hon hade gått på helspänn, tänkt på allt. Ingenting fick saknas, allt skulle fram. Syltor, patéer, alla sorters sillar, dopp i grytan, sallader, grisfötter. Det var ett digert julbord.

Visst, maten var fantastisk, pyntet perfekt placerat och julklapparna föredömligt inslagna. Ändå var det som att hon aldrig njöt. Jag minns inga glädjeyttringar. Fokus låg på det yttre.

Jag tror att min farmor led av prestationsångest. Hennes mors ständigt övervakande och bedömande ögon skapade en kvinna som gjorde allt för att duga för någon annan, utan att någon gång fråga sig vad hon själv ville. Julen blev det tydligaste uttrycket för den tvångströja hon aldrig lyckades kränga av sig.

Farmor insåg aldrig att det inte finns några julmåsten. Du måste inte åka någonstans. Allt måste inte ligga perfekt. Du måste inte göra allt. Det är rätt sorgligt nu när man tänker tillbaka på det.

Låt oss lära oss något av den här historien. Som jag ser det handlar det om att sätta prioriteringarna rätt. Vad är viktigast i jul, när allt kommer omkring? Vad är primärt och vad är sekundärt?

Låt oss inte bara bli en produkt av vårt förflutna, av andras krav och förväntningar, utan också göra om och göra rätt. Av med tvångströjan, bort med måsten och fram för julefrid och värme. Det tror jag att min kära farmor skulle ha behövt höra mer av.

GOD JUL kära du, med betoning på ordet god. Det ordnar sig.

Olof Röhlander

Här kommer ett hundår till?

Södra Teatern i Stockholm i lördags. Eldkvarn på scenen. En publik som bara ville stanna tiden, höra mer, ta in magin.

På slutet spelar bandet låten Pojkar pojkar pojkar, som raden efter följs av ‘här kommer ett hundår till’.

Jag satt där, tog in orden och hade plötsligt min rubrik till Veckans Peptalk klar. Frågan är: har vi ännu ett hundår framför oss, eller kommer 2014 bli bättre?

Om det tänker jag så här:

Du kanske sitter i skiten. Ouppklarade affärer löper in på nästa år och skapar usla förutsättningar för bättre tider. Du vill riva upp, börja om, men kan inte. Om det av olika anledningar sannolikt blir ännu ett hundår, så får det bli så. Då tar vi det. Eftersom du har klarat av hundår tidigare kan du klara av det nu också.

Eller så är det så att du inte tror att du klarar ett hundår till. Något måste hända. Då kanske det är dags att fundera på vad du vill göra annorlunda nästa år. Låt desperationen dunka fram något.

Har du ett hundår i ryggen nu, använd den frustrationen som en drivkraft för att designa en bättre framtid. Nya år har den stora fördelen att boken inte är skriven än. Sidorna är tomma. Har du inte hållit i pennan tidigare kan det vara läge nu. Det är på tiden att du själv får sätta punkt. Din tur att skriva avsiktsförklaringen.

Hundår eller inte. Tänk om det även är upp till oss? Om så: tänk om det blir som du tänkt dig år 2014 – vad har du då tänkt dig?

Olof Röhlander

För dig som inte passar in

Det är tidig söndag. Ute i parken ser jag fåglarna flockas, små som stora, runt ett nyligen uppsatt fågelbord. I den stickande kylan trängs även en helvit duva bland alla svarta och gråa fjädrar. Jag såg den direkt, den vita färgen stack ut i mängden.

Jag tänker tillbaka på en mycket intensiv vecka. Jag har rest i många timmar, träffat mycket människor. Ett fåtal har jag haft möjlighet att prata lite längre med. Då och då med en vit duva.

De har förvisso ingen vit överrock, men man kan ändå förnimma i ordval och resonemang hur vissa ända sedan barnsben känt ett utanförskap. Livet har varit en kamp, likt den där duvan.

De här människorna kan ha en tendens att hålla sina kort nära bröstet. Andras misstänksamhet har gjort dem misstänksamma.

Tittar ut igen. Där, mitt i smeten. Möjligtvis söker jag det, men jag tycker mig se en mer offensiv inställning hos den vita duvan än övriga fåglar runt bordet. Kanske tittade den på sin soppa av ärr och brutna fjädrar och skapade styrkedroppar av det. Vem vet när den lossade på fästena till ramen som andra spikat ihop.

Några jag mötte i veckan berättade hur de slutligen lärde sig att ta plats. Någon insåg att hon behövde bekämpa sina egna instinkter och rädslor om något skulle hända. Jag fick höra om sökande och frustration, om gränsdragningar som borde skapats tidigare. Om frigörelse och acceptans. Men även om ensamhet.

Om du känner igen dig i det här. Om den vita duvan lika gärna kunde varit du, ta med dig att du inte är så ensam som du tror. Längre bort i parken står Strindberg staty. Han var en vit duva. Strök omkring på julafton bland husen på Östermalm och kikade in. En betraktare som aldrig riktigt kände sig hemma i den där värmen och gemenskapen. Det var priset han fick betala för sitt skarpsinne. Världen behöver även människor som inte passar in. Du behöver inte be om ursäkt för den du är. Du är en vit duva

Olof Röhlander

Sedan då?

Jag satt i en bil med en vän. Jag frågade lite allmänt om läget hemma, om planerna för framtiden. Svaret fick mig att tänka till.

”När jag och x var unga fanns en naturlig energi. En väg att vandra, en upptrampad stig som hette flytta ihop, förlova sig, studera, göra karriär och skaffa barn. Man var två upptäcktsresanden som försökte navigera utifrån en karta som andra ritat upp före oss. Men nu? Det är när det bara finns rena ytor och minnen och barn med en egen resa framför sig som man börjar fundera på vad nästa steg blir för oss som är kvar.”

-Vad menar du?

”Jag menar när tal om nya garderober bara känns som ännu ett projekt som döljer de verkliga frågorna. Sedan då? Det är nu visionsbränslet testas på riktigt, som Lundell skulle sagt. Var är kartan att följa efter alla projekten är genomförda? Var det här allt? Hur lagar man sina spruckna illusioner om vad allt skulle handla om, är du med? Jag vill bli inspirerad igen, inte bitter.”

Jag kände igen den där vilsenheten. Den avromantiserade bilden har säkerligen fått många att leta efter grönare gräs på andra sidan. Där borta kanske det finns en livsyta med bärighet?

Jag skriver det här till dig, inte för att jag har ett bra svar uppe i skjortärmen. Jag gör det för att uppmana oss att, lagom till det nya året, även prata om det som ligger bortom vilket julpynt som ska sitta var, vem som hämtar granen och var mormor ska sitta.

Sedan då?

När man kört den frågan genom sin kvarn ett par varv och sänkt garden en aning inser man att det kan öppna sig ett nytt liv som andas fritt från vardagsbojor och distraktioner. De fria ytorna, det städade skrivbordet och den fulla papperskorgen kan vara det som behövdes för att komma dit. Kanske är det först då man kan designa en ny karta tillsammans, fast egenritad den här gången.