Olof Röhlander

Konsten att släppa taget

Är det bättre att ha älskat och förlorat – än att aldrig ha älskat?

Jag har ställt den frågan till ett antal människor det senaste. Nästan alla svarar, utan större betänkligheter, att det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig fått uppleva det. De flesta instämmer alltså i Lord Alfred Tennyson, som myntade uttrycket.

Ändå har vi alla förlorat.

Människor vi älskat, idoler vi beundrat, vänskap vi värderat. Arbeten vi trivts med, relationer vi velat behålla, ögonblick där allt varit perfekt. Alla har vi älskat något som vi saknar idag. Ju äldre du är, desto mer finns antagligen på listan över tappade objekt. Vi vet verkligen hur det är att förlora.

Om nu alla har den här erfarenheten, då borde förslagen på hur man går vidare vara lika många. Men frågar man någon hur man släpper taget om den tid som flytt och går vidare mot något bättre blir svaren få. Tiden läker alla sår, sägs det. Är det allt?

Det beror nog på vad handlar om. Vissa saker är enklare att lämna bakom sig, andra sitter som ett tuggummi under skon och följer dig var du går. När taggen sitter för djupt för att tiden ska räcka som botemedel, vad gör man då? Jag har också varit där.

Min slutsats är att vi är beredda att betala ett högt pris för att få älska. Kanske är det också en nyckel till att kunna få ut taggen. Du behöver inte ångra en förlust när man betänker att du ändå hellre tar det än att du aldrig ens hade fått chansen att älska. Du tar risken att förlora varje gång du vågar älska, men det är värt det. Tennysons citat är en påminnelse om det. Det var i alla fall vad jag behövde den gången. Kanske hade jag bara glömt bort det, för i samma stund som jag förstod det kunde jag sluta fred med det som hänt och sluta leva i det förflutna. Om du har fastnat där, då vänder jag mig till dig:

Om det verkligen ÄR bättre att älska och förlora, varför inte släppa taget och våga börja älska igen?

Olof Röhlander

Förmågan att hysa hopp

I augusti år 2007 var mitt företag nära bristningsgränsen. Då hade jag, under drygt sex månader, inte haft mer än sporadiska intäkter i kombination med stora satsningar som inte burit frukt.

Check-krediten låg på 50 000 kronor och jag hade använt upp 43 000 kr av dem. Jag låg alltså på minus. Snuddande nära konkurs. Jag hade inte tagit ut lön på ett halvår och inget talade för mig.

Min fina hustru Anna, som kan vara en ganska försiktig general när det gäller ekonomi, satte mig ned och ville veta hur det hela låg till. Jag försäkrade henne att allt blir bra, bara jag kan behålla förmågan att hysa hopp. Jag var inträngd i ett hörn, struptag, men konstigt nog kände jag att det inte var över. Det här var tillfälligt.

Däremot behövde jag inga fler toner från den sida av pianot där allvaret sker. Jag önskade bara ha modet att fortsätta lita på den magkänsla som hela tiden sagt åt mig att det här är det rätta. Jag ville bara ha goda vibrationer runt mig. Inga djupa suckar.

Som den förstående människa hon är så lät hon mig få fortsätta. Hon tog ett steg tillbaka och försökte uppbåda samma sorts tillit som jag själv hade till det jag gjorde och mot dit vi var på väg. Jag beundrar henne så för den fingertoppskänsla hon visade där.

Jag visste att det finns tillfällen då det är läge att ge upp, men det här var inte ett av dem. Jag började lyssna på allt som var motiverande, läste om dem som tagit sig upp och vidare, såg på dem som redan var där jag ville vara. Jag tänkte inte göra mig allt för bekväm där nere, inte skaffa vänner, inte söka sympati. Jag var beredd att offra, men bestämde mig för att inte att bli ett offer.

Jag kan knappt förstå varifrån den självsäkerheten kom ifrån, men jag satsade ännu hårdare. Det kunde såklart ha varit dödsstöten, men det blev det inte. Det vände. I oktober samma år gjorde jag ett rekordresultat utifrån mina dåvarande mått mätt.

Sedan dess har jag inte tittat bakåt utan ångat på likt en tjur med hornen framskjutna och nedböjt huvud. Framåt, uppåt, vidare.

Så, vad lärde jag mig av den där upplevelsen?

Tre saker. Dels insåg jag vilken enorm drivkraft och energi som kan utvinnas ur motgångar och bakslag. Jag lärde mig också vikten av att ha stöttande omgivning, som förstår dig. Men det viktigaste var att det är när du saknar såväl siffror som referenser som backar upp dig, när bara du och ingen annan ser vad något skulle kunna bli, som du visar om du har förmågan att hysa hopp.

Olof Röhlander

Släpp hammaren-allt är inte spik

För en tid sedan träffade jag några vänner på ett café. Vi satt och pratade, skrattade och av och till var det ganska tuff, men rolig, jargong, såsom det kan bli ibland. Något man får bjuda på.

Dagen efter blir en av mina vänner kontaktad av en annan i gänget. De två kände varandra minst innan. Nu blir min vän utskälld och ifrågasatt för det han hade sagt till honom. Min andre vän hade känt sig kränkt och ville nu säga vad han varit på väg att göra med honom redan igår. Hot om våld, med andra ord.

Det är här rubriken till det här veckobrevet kommer väl till pass. Historien om Den gyllene hammaren är den om barnet som får en hammare i handen och några spikar. Dessa spikar tar snart slut, men barnet vill fortsätta, därav börjar allt i dess omgivning se ut som spik som man kan dunka hammaren på.

Vad händer om du tror att andra är ute efter dig? Jo, du kommer att hitta tolkningar av vad andra säger som passar in på den värderingen. Om du utgår ifrån ett mindervärdeskomplex som på alla sätt måste kompenseras med kort stubin, vad händer då?

Är det här vanligtvis människor som har den sortens självinsikt? Näe, ofta kan de inte begripa varför de så ofta hamnar i bråk. Utan självdistans och självinsikt saknar du något väsentligt.

Du blir som en ormtjusare utan flöjt.

Finns det områden där även du saknar alternativ, förrän du släpper hammaren? Är det så att även du har en tendens att misstolka vad vissa säger? Allt är inte spik. Det finns fler verktyg.

Olof Röhlander

VAD ÄR HONNE OCH TATEMAE?

I Japan finns två viktiga ord för att förstå sin omvärld. Det ena ärTatemae och betyder ”hur saker verkar”.

Det andra ordet är Honne; ”hur saker är”.

I Japan är det bara de allra närmsta som får se ens Honne, alltså vem man egentligen är, vad man verkligen tycker och känner. Vad som sägs annars behöver inte spegla de verkliga tankarna och åsikterna. Man spelar då en roll för att uppfattas på ett visst vis.

I Sverige har vi, anser jag, utvecklat en kultur där vi gärna vill vara kongruenta. Den vi är ska helst också vara den vi verkar vara. För oss är det att vara autentiska. Man vill leva i samklang med sina värderingar och åsikter. Lättare sagt än gjort ibland.

Vad händer när du märker att Honne och Tatemae inte stämmer överens? Vem blir du till slut om du aldrig får vara dig själv?

Du kan använda det idag, både för att känna dig själv lite bättre, men även din omgivning. Med Honne kan förståelsen fördjupas.

När du lägger märke till något, fråga: Hur verkar det ligga till?
Därefter: Hur ligger det verkligen till? Finns det något mer här? Något ser lätt ut, men vi ser inte alla timmar som ligger bakom.

Det är så lätt att dra slutsatser bara utifrån hur saker verkar, men Honne påminner om att titta under mattan för att upptäcka mer.

Någon spelar tuff, men visar sig bara vara en bluff.
En annan verkar glad, men det kan vara en fasad.
En tredje ropar YES! – men är egentligen bara less.