Olof Röhlander

Hemingway om talang

Ernest Hemingway sade en gång att varenda författare måste skriva på toppen av sin talang för att inte tappa den. Det borde gälla de flesta yrken och inte bara talang. Det betyder i så fall att när man börjar knäppa upp en knapp till på skjortan och sänker garden en aning så tappar man också något.

Det har varit dagar av heltäckande vårsol för många. Har du märkt att du börjat dyka upp allt senare på måndag morgon och lämnar allt tidigare i slutet av veckan för att kunna få en längre helg i stugan?

Jag klandrar ingen som vill göra det. Har full förståelse för det välgörande i att äntligen få njuta av sol och värme igen. Koppla av lite. Det behövs återhämtning. Men även njutning har ett pris. Att hänga på uteserveringen eller utöka pausen för att kunna sitta kvar i värmen kostar. Till exempel i talang.

De flesta kanske inte bryr sig om att vårda sin talang. Möjligtvis är prestation inte tillräckligt viktigt längre? Om så, då kan du sluta läsa nu. Jag skriver till dig som säger: Jo, det är det. Jo, jag bryr mig.

Låt då andra hitta första bästa orsak till att gå hem tidigare. Låt andra sitta kvar extra länge i solen och förlänga rasten. Låt andra prata tv-serier och ledighet mer än om det som ligger framför dem på bordet. Det kan vara plågsamt och irriterande att se andra sakta ned tempot, men låt det vara.

Fortsätt skriva på toppen av din förmåga. Fortsätt med hög angelägenhetsgrad. Fortsätt hålla kvalitet i allt du gör. Alla bryr sig inte som du. Alla har inte din drivkraft. Alla tar inte vara på sin begåvning. Det är som det är. Du är inte som alla andra, du vill något mer. Du har anlag att vårda och det är en njutning i sig att veta att du håller på att bli den du skulle kunna bli. Allt har ett pris. Så även talang.

Olof Röhlander

Att bli vald sist

Det jag ska berätta idag hände på grusplanen vid Matfors Skola. Mitten av åttiotalet i Sverige.

Minns du hur det var i grundskolan, när man skulle delas in i olika lag på brännbollen? Eftersom jag tillhörde de bättre i klassen på brännboll var jag ofta en av dem som valde spelare till mitt lag. Det gick till som så att man pekade på någon, sa personens namn och då kom den och ställde sig vid dig och tillhörde nu ditt lag. Att väljas tidigt var inte obetydligt. Att inte bli kvar till sist var ännu viktigare.

Var du den som ofta blev kvar på slutet? Vet du hur det är att känna sig oduglig? Den ingen vill ha.

Av någon anledning kunde jag förnimma hur det antagligen kändes att stå där sist. Därför valde jag ofta lagkamrater utifrån andra kriterier, nästan i omvänd ordning mot normalt. Mindre bra för laget kanske vissa tyckte, bättre för någon som slapp ännu en spik i kistan på en redan låg självkänsla.

Jag skriver inte detta för att uppfattas som en fin människa, jag har gjort min beskärda del av misstag, men just den insikten fanns i mig tidigt. Med det kom en vilja att inkludera istället för att stänga ute.

Man behöver inte ha upplevt det själv för att kunna förstå att ingen vill bli vald sist. Jag såg på kroppsspråket, blicken och energinivån att något dog i dem som ingen ville ha. Senare kom vi på att lotta lagen istället, det var såklart bättre, men upplevelsen av de där uttagningarna sitter ju kvar i dig.

Det intressanta var att många växte med uppgiften. Förtroendet att plötsligt väljas tidigt resulterade ofta i frigörande av resurser. Flera gånger minns jag att jag överraskades av hur mycket som fanns att plocka ut, bara någon trodde på en. Det har fått mig att i vuxen ålder komma fram till följande:

Om du slutar behandla folk som om de inte är något att ha, så kanske de slutar bete sig därefter.

Olof Röhlander

Vårt bästa räcker inte

För en tid sedan var jag på en stor konferens. Jag var sist ut och innan mig talade en expert på Lean, som heter Magnus Lord. Jag gillade verkligen honom. Magnus satte ord på en sak jag tänkt på länge.

Han menade att många organisationer bygger ett ledarskap utifrån att:

Var och en gör sitt bästa ……. så får vi se hur det går.

Medan han (och jag) förespråkar:

Hur vill vi att det ska gå ……. och hur tar vi oss dit?

Den förstnämnda är en vacker tanke, men bygger på att man hoppas att alla ska göra rätt saker, utan att man kanske riktigt vet vad rätt sak är. Det andra bygger på filosofin om målens styrande och inspirerande effekt. Om ett mål fångar oss så kommer vi per automatik vilja göra vårt bästa. Dessutom kommer vi att ha stegen lutad mot rätt tak, eftersom vi vet vad vi tillsammans vill uppnå.

Utifrån att vi tar reda på hur vi vill (inte hoppas) att det ska gå, kan vi sedan organisera vårt arbete. Leder den här aktiviteten mig längre bort- eller närmare våra gemensamma mål? Är det i rätt riktning?

Det räcker alltså inte med att lita på att alla ska göra sitt bästa. Låt oss istället skapa vår egen framtid. För mig har det varit så värdefullt. Jag har inte alltid haft en exakt bild av vad jag önskar, men jag har åtminstone vetat i vilken riktning jag vill gå. Då blir det lättare att ta beslut, eftersom jag känner direkt om det är åt rätt- eller fel håll. Utan den skulle något kunna leda fel, även om jag gjorde mitt bästa.

Ska du ha möte med gruppen idag? Kanske är det veckans viktigaste fråga: Hur vill vi att det ska gå?

Olof Röhlander

Inget att skämta om

En man låg döende på en hjärtklinik på ett katolskt sjukhus. En präst tillkallades för att ge sista smörjelsen. Av misstag gick han till patienten i sängen bredvid. Denne dog efter femton minuter. Den förste patienten levde ytterligare fyra dagar.

Om du nu tror att jag hittar på det här, eller bara hört det på omvägar, ska du veta att jag fann berättelsen i Rydén/Stenströms bok Hälsopsykologi, där källhänvisning finns till alla påståenden.

Det kallas nocebo och är motsatsen till det som kallas placebo. Nocebo betyder ‘Jag skall skada dig’. Rydén/Stenström pekar på möjligheten att en känsla av total uppgivenhet kan vara patogen.

Nocebo behöver inte bara utspela sig längst ute på fingertoppen av handen, för att citera Plura. Det kan även ske i de mest vardagliga situationer. Tänk dig att du kommer till jobbet idag och får höra:

-Vad trött du ser ut. Blev det hårt i helgen, eller?

Alla har upplevt vad som sker i en när någon säger att man ser trött ut. Rydén/Stenström menar att det är attityden och ordvalen hos den som uttalar det som avgör. Det vill säga om du tror på det som sägs så sjunker du ihop och känner dig håglös. Innan lunch har du fått gå hem och lägga dig.

Låt oss tänka på det här idag. Även om det sägs i skämtsam ton, kom ihåg att nocebo är minst lika kraftfullt som placebo. Ser du någon som ser sliten ut nu på morgonen, minns att det finns dem som köper det du säger. Använd då det för att bygga upp, inte bryta ned. Säg något upplyftande.

Fundera också på när du skadat dig själv genom att klanka ned på din spegelbild. Det får vara slut med det. Nu när vi påmints om nocebos nedbrytande effekter får vi vara snällare även mot oss själva.

Olof Röhlander

Fullt upp med vadå?

Det är väldigt lätt att bli lurad idag. Hur då lurad, tänker du? Vi lurar oss själva.

Jag pratade med en kvinna på mitt föredrag i Uppsala i tisdags som sa att hon var där själv. Hennes väninna hade gärna velat följa med, men kunde tyvärr inte. Varför då, undrade jag. Orsak: Fullt upp.

Hade hon valt att ändå dyka upp och lyssnat till det jag hade att säga, kanske hon hade gjort om det till en fråga nästa gång. Hon hade säkert det hektiskt, men det handlar inte bara om att ha fullt upp.

Vissa människor har mycket att göra, men får ingenting gjort. Det är förvisso en konstart i sig, men hur går det till? Det går till som så att man bara gör, men utan vare sig mening eller mål. Lurad.

Ingen av oss jobbar i fullt upp-branschen. Den finns inte. Vi får inte betalt för att bara vara upptagna.

Det räcker inte med att bara dyka upp. Tiden då du stämplade in och stämplade ut är på väg bort. Idag talar man mer om värde och mindre om tid. Några verkar fortfarande tro att lönen betalas ut till följd av att de varit på en viss plats en viss tid, även om de bara burit runt på en tom låda hela dagen.

Det finns ett enkelt botemedel mot det här. Säg i fortsättningen inte bara att du har fullt upp utan att först ha ställt dig frågan: Fullt upp med vadå? Det här lärde jag mig av affärsfilosofen Jim Rohn.

Det där två extra orden kan göra all skillnad i världen. Det kan ge dig en enkel och fokuserad kraft mot aktiviteter som faktiskt leder någonstans. Det kan sätta dina prioriteringar rätt. Öka livskvalitén.
Låt oss prova det här! Från och med nu har vi inte bara fullt upp hela dagen. Fullt upp – med vadå?

Tänk om en enda liten justering i sättet vi kommunicerar gör oss mer medvetna och mindre lurade?