Olof Röhlander

En mitella för det inre

En kompis till mig går just nu med mitella runt armen. Han bröt nyckelbenet på ett olyckligt vis. På vissa syns det tydligt att det hänt något. På många fler sitter dock smärtan även inombords. Den syns inte, men du kan upptäcka den ändå. Vissa är bra på att dölja den. Man skäms, eller vill inte berätta.

Jag hävdar att det varken är något att försöka dölja eller undanhålla från andra. Det är okej att ha ont.

I lördags kväll ringde en kvinna och lämnade ett långt meddelande på min mobil. Hon beskrev en tagg i hjärtat och det enda hon önskade från mig var något upplyftande, ett sms, med några rader som kunde få henne att orka vidare. Sannolikt behövde hon något mer än så. Jag ringde dagen efter.

I Springsteens låt ‘Something in the Night’ beskrivs lite av den sortens smärta jag talar om. Jag har ofta den låten i lurarna när jag skriver, för att komma in i känslan och låta skrivandet bli det viktigaste.

Den smärtlindring jag kan erbjuda är att du inte är ensam. Du är aldrig ensam. Alla bär vi på saker som antingen är för jobbiga att tala om, eller som vi försöker lära oss leva med. Det går faktiskt.
Människan är en överlevare. Det som hänt har hänt, det som är gjort är gjort, det som är sagt är sagt.

Vad som kan behövas är inte att önska saker ogjorda, utan att du får verktyg och perspektiv, stöd och acceptans. Den möjligheten finns i det här landet. Använd sommaren till att ta professionell hjälp. Man får ha ont, även om det inte syns. Slå inte mer på dig själv. Det kommer att bli bättre, men inte genom att fly. Inte genom att bita ihop eller att låtsas att allt är bra. Du kanske behöver en mitella.

Olof Röhlander

50 år senare

I fredags firade vi mina föräldrars guldbröllopsdag. En fin dag och den norrländska natten var lika ljus. På bilderna från deras bröllopsmiddag reflekterade jag över att vid honnörsbordet var bara mamma och pappa ännu kvar i livet. Ändå satt alla där just då, livs levande, med allt vad levande innebär.

Att leva är det enda vi känner till. År 1964, för femtio år sedan, fanns varken jag eller mina bröder. Var och en på bröllopsmiddagsbilden hade sina egna liv att hantera då. Ett halvsekel senare sitter så helt andra människor runt mina föräldrar. De andra är borta för alltid. Jag tittade länge på det där fotot.

Jag inser nu vad jag försöker säga den här morgonen. Något jag burit inom mig sedan i fredags. Det blev så uppenbart när jag såg de där fotona. Vi lever alla på lånad tid. Vi kan inte ta något för givet.

Det hoppfulla i det är att vi ännu mer kan uppskatta det vi har. När jag såg Fotbolls-VM år 1986 trodde jag att jag hade hur många VM som helst framför mig att följa. Nu inser man att det vi har är det som är nu. Ingen vet ännu vilka som kommer att vinna 2014 års mästerskap. Tjusningen är att vi saknar facit, utan får spela om det ännu en gång. Det är samma i livet. Vi kan inte bara ställa ut skorna, även om vi vunnit tidigare. Det viktiga är inte vad du gjort, utan vad du gör. Din tid är nu. 50 år senare satt vi där och firade ett guldbröllop. Bilden gjorde oss än mer tacksamma för att vi fick den möjligheten och skapade insikten om att man inte får hur många år som helst, vilket ärade nuet än mer.

Olof Röhlander

Håkan Hellström och drömmarna

Jag tog bussen till IKEA. När jag pekat på den billigaste sängen de hade viskade säljaren om jag ville betala direkt eller på avbetalning. Det fanns egentligen inte mycket att viska om. Avbetalning såklart.

Jag hade länge sovit på en madrass på golvet i väntan på nästa lön. Kontot var helt tomt och det fanns inget undanstoppat för särskilda ändamål. När andra sa att de inte hade råd, så menade de att de inte var beredda att ta från besparingarna. Jag hade aldrig haft några besparingar, men jag var fri.

Frihet var min livsfilosofi. Det fanns något djärvt i det eftersom den gick före trygghet och säkerhet.

När Håkan Hellström äntrade scenen inför rekordpublik på Nya Ullevi i Göteborg började en liknande historia mejslas fram. Den om var han själv var för drygt tio år sedan och resan mot där han stod nu.

Håkan står på en större scen än de flesta, men drömmarna förenar oss. Jag tror att om du kan känna dig fri och lycklig trots att du saknar både framgång och pengar, även fast scenen bara är en pall och publiken de allra närmsta, om du kan fortsätta drömma och arbeta och vara nära det som är du, så har du gått igenom eldprovet. Kan du inte vara lycklig då, så kommer en större scen inte lösa det.

Jag var mycket glad för den där sängen. Jag låg med händerna bakom nacken och såg upp mot taket. Jag levde rätt obekymrat på en extremt låg inkomst på den tiden. Jag var fattig men kände mig inte så. Drömmarna, vännerna och friheten gjorde mig rik. Jag skrattade lika ofta då som jag gör nu.

Vi har väl alla en orkan i hälarna. Vissa av oss vill inte bara åka med. Kanske drömde vi båda om den stora scenen. Om det ofattbara, om att få betyda något för andra människor, om romantik. Ögonblicket då allt skulle vara perfekt. Han fick det i lördags. Ditt största ögonblick ligger i framtiden. Ligger du på en madrass? Tro och tvivel ingår. Fortsätt drömma. Fortsätt vara fri. Då är du rik.

Olof Röhlander

Den inre måttstocken

Det är snart tio år sedan jag började skriva saker ämnade för andra att läsa. Det här är ett exempel.

När du väljer att göra det istället för att hålla det till din dagbok så lämnar du också dörren öppen för andras tyckande. Det ingår och det är ett val du gjort. Eftersom man vill att andra ska läsa och känna saker utifrån det som skrivs så får man också gilla att de ger feedback. Jag tycker verkligen om det.

Däremot fick jag efter ett tag lära mig att skapa lite distans till andras gillande- och ogillande. Det är viktigt att inte ta åt sig för mycket av berömmet- men inte heller av kritiken. Orsaken är att man då lätt börjar göra saker för andras gillande- eller inte gör saker för att undvika ogillande. Steget därifrån till att på vägen börja kompromissa för mycket med det man gör och då tappa bort sig själv är inte långt.

Från början blev jag glad när jag fick beröm och ledsen när jag fick kritik. Jag började lyssna lite väl mycket på vad andra tyckte, ändrade för att försöka passa allas åsikter, tills jag insåg att det sällan blev bättre. Jag förstod också att för vissa duger man aldrig och för andra blev man offer för deras humör för dagen. Hjälte eller sopa. Någon hyllar dig ena dagen för att skjuta ned dig dagen efter. Men, vet du varför du gör det du gör och vem du är, så har du både bomull och skyddsväst till hjälp.

Som någon sa: Så bra som de säger att du är när du är bra, är du inte. Å andra sidan: så dålig som de säger att du är när du är dålig, är du inte heller. Det gäller även att ha en inre måttstock, eller hur?