Olof Röhlander

Ibland är du själv

Kanske är du i en situation just nu, där du skulle uppskattat lite mer stöd från din omgivning, eller att fler hörde av sig för att kolla hur det är med dig. Varför är telefonen tyst? Det är så. Ibland är du själv.

Det är lätt att bli besviken på andra människor, men ramla inte ned i det hålet. Det finns ingenting för dig att hämta där, mer än en dos cynism och två stora burkar bitterhet. Jag lovar, du behöver inte det.

Visst, det kan vara så att någon i din närhet har bekänt färg och inte visat sig vara den sorts vän du trodde. Men var inte alltför dömande, folk gör så gott de kan. Begär inte för mycket av människor. Det är enklare att skjuta upp än att slå ditt nummer, särskilt som de inte riktigt vet vad de ska säga.

Det kan också vara så att vi inte sett flaggan du viftar med. Har du sträckt upp den tillräckligt högt, eller förväntar du dig att man ska se den trots att du har den ihoprullad innanför jackan? Tänk om vi har tolkat dig som att du inte vill ha hjälp, eller inte önskar bli störd just nu? Då har även du ett ansvar.
Utöver det tänker jag att det kan vara bra att du gör dig mer oberoende, och övar upp din självtillit. Du behöver visa att du är stark nog att klara det här på egen hand om så behövs. Res dig upp nu. Sluta tycka synd om dig själv, visa att du kommit längre än så. Du kanske behöver lära dig något viktigt här.

Ibland är du själv, kära vän. Helt ensam. Jag förstår att det inte är enkelt, men det är samtidigt inte så dumt heller. Kan du hantera det utan att falla ned i det där hålet. Kan du behålla en vänlig inställning och tillåtande attityd, utan syrliga gliringar och kommentarer, och uppskatta det som andra faktiskt gör istället för att förbanna det som borde hända, då är det här en rätt utvecklande tid i livet, trots allt.

Olof Röhlander

Låt det kosta

Kan du känna igen dig i att vilja göra saker, men att inte komma till skott? Du har en idé om att skapa något nytt. Du vill förändra, bryta mönster, men tvekar igen. Låt mig berätta hur jag ser på den saken.

Det här kanske låter tufft, men sluta vela. Ska du göra det du sagt att du vill, så gör det till varje pris. Alla vill lyckas, men det får inte kosta något. Lämna den attityden bakom dig. Den tar dig ingenstans.

Snart firar jag tio år som professionell inspiratör. Jag kastade mig ut, med hjärtat före. Jag bestämde mig för att det fick kosta mig hela mitt liv om det var så, men jag vägrade hålla tillbaka. Jag betalade med mer än pengar. På notan fanns oro, felsatsningar, bakslag. Det kostade, men jag lät det kosta.

Det behöver även du göra. Stå inte där och doppa tårna i vattnet och fega. Antingen gå därifrån, eller släng dig i och paddla med fötterna som aldrig förut. Väntar du på bättre tider? Flytväst? Glöm det.

Problemet kan vara att du är för nöjd. Det går tillräckligt bra. Du har mer att förlora nu än tidigare. Om du blivit nöjd, undrar jag: trodde du att du var färdig? Helt nöjd kan du vara när du ligger på dödsbädden. Inte nu. Eller så är du inte tillräckligt missnöjd. Du är inte tillräckligt desperat. Bli då det.

Låt det kosta, min vän. Det är nämligen inte förrän du gör det fullt ut som det händer något av verkligt värde. Det är först när du sätter allt på spel som du hittar kraften. Det är då andra börjar ta dig på allvar. Det är ute på kanten magin uppstår. Hur sant och riktigt det är vet alla som vågat ställa sig där.

Ja, priset kan bli högt. Ja, det kan kosta dig hela ditt liv. Men ska du göra det här, så låt det kosta.