Olof Röhlander

Lär dig njuta

Hur långt är ett liv? Jag tror att de flesta av oss är överens om att även när det är långt, så är det overkligt kort. Vi har i bästa fall några årtionden på oss att verkligen leva. Ibland dröjer det ända till 40-årsåldern innan vi förstår vad det innebär, andra gånger inser vi det först när vi förlorar en närstående. Saker kan ha ett visst värde, men de står sig slätt i jämförelse med levande ting. Någon är värre än något.

Min kära far avled i januari. I juni sker gravsättningen och även om han blev hela 78 år så är det faktum att det är över svårt att ta in för oss som är kvar. Jag märker det på mamma. Jag ser det i ögonen hos mina bröder. Jag känner det i mig själv och det senast igår när jag såg att hans nummer fortfarande finns kvar i min telefon. Pappa mobil, står det, men jag vet att ingen svarar på det numret längre och det känns konstigt för jag hör ju hur det låter när han gör det. I fredags, när jag såg bilder från när han var i min ålder, påmindes jag om hur lika vi är till utseendet. På något sätt finns han därför kvar i mig. Man går inte oberörd från en sådan här händelse. Kanske har du också varit med om något liknande nyligen? Saker som fått även dig att fundera över livet.

Allting tar slut en dag. Då kan man fråga sig: Vad ska vi göra av den tid vi faktiskt har? Vad kan göra det här livet meningsfullt trots dess krassa förutsättningar?

En sak som känns rimligt i min värld är att lära sig njuta. Vore det inte ett väldigt resursslöseri att ha haft alla verktyg vi behövde för att kunna leva ett anständigt och gott liv, och det enda vi förmådde var att kasta bort allting. Och varför gjorde vi det? Jo, vi var så upptagna med att måla med den svarta penseln att vi glömde att det även fanns andra färgkombinationer tillgängliga.

Så, hur lär vi oss njuta mer av livet? Här kommer tre frågor från mig:

1.) När utropade du senast: ”Det här är livet”?

2.) När sa du senast: ”Det här borde vi göra oftare”?

3.) När tänkte du senast: ”Nu vill jag bara stanna tiden”?

Därefter blir uppgiften att söka dig mot fler sådana ögonblick. Vill du njuta mer behöver du åtminstone försöka. Du får ligga i lite, ifrågasätta tidigare normer, lyfta på fler stenar. Det går inte att bara sitta och vänta och hoppas, för du har inte hur mycket tid som helst. Det har blivit än mer påtagligt för mig nu.

Den dag kommer då ingen dag kommer. Var inte rädd för det slutgiltiga utan låt det påminna dig om nuet. Då kan livet kännas både långt och njutbart.

Olof Röhlander

Så bemöter du kritik

Det var på ett fullsatt Yankee Stadium som Larry David - skaparen av tv-succén Seinfeld – upplevde ett av sitt livs största ögonblick.

Jumbotronen fångade upp att Larry satt på läktaren och zoomade in på honom, samtidigt som man spelade ledmotivet till hans berömda tv-serie. Detta fick till följd att hela Yankee Stadiums ca 50.000 åskådare reste sig upp för att hurra och applådera sin hjälte. Larry David kunde inte tro sina ögon.

På väg ut från stadion – och denna helt euforiska händelse – saktade så en bil ned farten, varpå en man drog ned sidorutan och ropade: ”Larry, du suger!”

Efter de orden var det som att det enda Larry David kunde tänka på var just det. Extasen var borta, ersatt med ett: ”Varför sa han att jag suger?”

Det bestående minnet från hela händelsen blev alltså den där kommentaren. Inte ens 50.000 hurrarop kunde ta bort fokus från en enda kritiker. På enamerikansk blogg kunde jag läsa hur någon kommit på en formel för det här fenomenet:

1 st kritik + 1000 st beröm = 1 st kritik

Med andra ord: de få kritiska orden stannar kvar även om du är framgångsrik och fått massor av beröm för något. Kritik väger bly, beröm väger lätt.

Kan du känna igen dig i det här? Då är du nog bara normal.

De goda nyheterna är att det finns botemedel. Det som inte verkar hjälpa är ökad framgång. Inte ens 50 000 applåder fungerade som motvikt för Larry mot en enda som ropade ”du suger!”. Fil Dr Lars-Eric Uneståhl lärde mig däremot för många år sedan en annan metod som verkligen har fungerat. Den börjar med att du ställer dig själv frågan:

1.) Kan det ligga något i den här kritiken?

2.) Om Ja: då var det bra att du fick veta detta. Med andra ord: inget att bli arg för, tvärtom tacksam, eftersom du annars hade fortsatt göra om den missen.

3.) Om Nej: då har ni skilda åsikter, vilket i grund och botten inte heller är något att bli arg för, eftersom du ändå inte vill ha en värld där alla tycker lika om allting.

Låter du det här få sjunka in så inser du att kritik egentligen inte är något att vara rädd för, eller oroa sig för, eller försöka stålsätta sig emot, åtminstone inte att bli arg för, eftersom du börjar med frågan: Ligger det något i detta? och sedan går vidare till antingen nummer två eller nummer tre beroende på svaret på fråga ett.

Hade det här hjälpt Larry David? Vem vet. Det han var med om var snarare ett försök till förolämpning än kritik, poängen blir dock densamma, så därför passar historien ändå in. Men jag är mer intresserad av att det har positiv effekt för dig härifrån och framåt, såsom det haft för mig så många gånger tidigare. Framför allt gjorde det här förhållningssättet mig mindre känslig för kritik. Jag lyckas inte fullt ut hela tiden, för människohjärtan kan ibland vara extra ömtåliga, men varje gång som metoden fungerat har varit guld värd! Den börjar med en fråga.