Olof Röhlander

En ny verklighet

Förändring är aldrig statisk. Den kan vara liten och omärkbar, eller omfattande och radikal. Självvald eller påtvingad, efterlängtad eller fruktad. Men den kommer, vare sig vi vill det eller inte, och den följer sällan en färdig mall.

De senaste veckorna har jag träffat ovanligt många personer som har berättat att de inte längre känner igen sig, vare sig på jobbet eller i samhället. Att få saker är som de brukade vara. Att allt mer ska göras på allt kortare tid.

Det kan bli mer än man tål ibland, för mycket att hantera. Det är inte bara kopplat till vad det är som sker, utan ännu oftare till förändringshastigheten. Det går en rät linje mellan hur snabbt och oväntat bollen kommer emot oss, och hur väl vi sedan tar emot den.

Och det är vad jag har upplevt i mötet med människor. Det finns många sargade själar där ute, inte enbart på grund av förändringen i sig, utan av plötsligheten i själva genomförandet. Det är då lätt att känna sig som en bricka i ett spel. En pjäs som flyttas runt.

Det finns dock stunder då kvicka vändningar är det enda tänkbara. Då det är lika bra att slita bort det gamla bandaget direkt eftersom det står mellan det eller att tyna bort för att man inte hänger med. Om utveckling eller avveckling.

Du har inte råd att bli bitter i den processen, för då grumlas synen av att det här faktiskt kan spela dig i händerna. När nerverna slutat rycka och den nya ordningen accepterats öppnar sig passningsvägar, särskilt för den som valt att sy över det gamla klubbmärket och omgående gör sig spelbar på den omformade planen.

Visst, vi känner inte igen oss längre. Visst, det är en annan verklighet. Visst, landskapet har ritats om. Men det är inte det viktigaste, utan det är att fokusera framåt, på möjligheter, för nya tider kan också skapa oanade öppningar.

All förändring är inte till godo, men det dyrkar ofta upp tidigare låsta dörrar. Det är viktigt att komma ihåg det. Det och att du håller en hel knippe med nycklar i din hand.

Olof Röhlander

Livsprojektet

Det är ett år sedan jag hörde om det, men först nu jag förstår vad det betyder. Det är så med vissa saker, de tar längre tid att sjunka in. Det började på ett gammalt anrikt café i Paris. Min vän talade där om det filosofen Sartre kallade Livsprojektet.


Grundantagandet i det konceptet är att människan är en aktiv utformare av såväl mål, mening och moral i livet. Det finns ingen mall och inget färdigskrivet manus, utan det ligger hos oss själva att formulera det innehållet. Vi skapar därmed vår egen framtid utifrån de val vi gör, vilka vägar vi tar och vem vi bestämmer oss för att vara. Som människor är vi dömda till frihet, menade Sartre.

Jag har sedan dess ägnat mycket tid åt att fundera på vad det kan innebära.

Det hoppfulla i dessa antaganden är att vi inte är bundna till särskilt många bojor. Du kan slå dig fri från din bakgrund, rycka upp ditt träd med rötterna och omplantera dig någon annanstans. Du måste egentligen ingenting, utan vill du ändra kurs kan du ställa om kompassen utifrån en annan destination än tidigare.

Det betungande är det ansvar som läggs i våra händer. Det fråntar oss alla möjligheter att bara peka på yttre omständigheter som orsaker till vår nuvarande situation. Du kan inte skylla på ditt förflutna, eftersom du är dina beslut. Och det kan i sin tur bli för mycket att hantera. Det hade varit enklare att slippa bära det.

Sartre tog det till sin spets, och jag ser vissa problem med att göra det eftersom förutsättningarna här på jorden inte är lika för alla, men på ett rent grundläggande plan håller jag med. Söker du en stormvind får du leta dig till ställen där det blåser. Vill du ha lugn och stiltje får du bygga ljudisolerade väggar.

Inget kommer av sig självt i det här livet. Sätt bollen i rullning, annars händer inget. Och vad gäller livsprojektet är det samma där; ingen kommer att lägga fram en färdig ritning åt dig. Det är bara du som kan skriva, och skapa det.

Utifrån det undrar jag: Vad ska resterande delen av ditt liv handla om? Vad kommer att fortsätta göra det värt det? Vilket blir ditt nya spännande livsprojekt?

Olof Röhlander

Att leva med skuld

Många gånger när vi människor bestämmer oss för att göra något, så finns det vissa möjligheter att vända om. Men då och då kommer stunder där vi vet att det inte finns någon ångervecka. När det väl är gjort är det definitivt och för alltid.

Det sistnämnda fick jag erfara i lördags, och det påverkade mig djupt. Det handlade om det ansvar alla djurägare har. Att bära Malte till veterinären och hålla honom ömt i famnen när han tog sitt allra sista andetag, var det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Jag fick stålsätta mig och svälja hårt för att överhuvudtaget klara av det.

Jag vet att många där ute har varit med om just detta. Alla vet att det ingår i själva kontraktet att den dagen ska komma, men det jag inte var beredd på var att sätta min signatur på papperet som betydde att vår hunds tid var över. Det var givetvis av barmhärtiga skäl, det var verkligen dags, men det var otäckt att se min hand genomföra rörelserna som blev till krumelurer på dokumentet. Jag tittade på bläcket som hade konstruerat mitt namn på den streckade linjen, utsmetat med vätskan från mina tårar. Jag kände mig som en bödel. Sorgen är en sak, skulden en annan. Båda sitter i, men sorgen var jag mer förberedd på. Känslan av skuld kom där och då, och den överraskade mig.

…..

Det här är en väldigt personligt skriven text. Jag önskar inga tröstande mail, sms eller kondoleanser, eller att jag inte borde känna så här, det blir för mycket just nu. Anna och jag stöttar varandra i detta. Jag skriver alltså inte det här för att få sympatier, utan jag berättar det på grund av lärdomarna, såsom denna:

……

Vissa saker får du lära dig släppa. Andra saker får du lära dig att leva med.

Jag har insett att jag kommer att få leva med mina skuldkänslor. Beslutet var rätt och riktigt, det vet vi, men jag satte likväl min signatur på det där papperet och en del av mig känner sig som en svikare som gjorde det. Jag skulle ju skydda honom, inte skriva under hans dödsdom. Han litade på mig.

När vi kom ut från veterinären blåste det, men himlen var klarblå och solen sken. Det första som slog mig var hur alla andras liv pågick som vanligt. Nere på stan var det lördag och lönehelg. Varför hade inte alla ett svart band runt armen? Men det är väl så. The Show Must Go On. Jorden snurrar på. Livet går vidare.

Hur lever man med skuld? 

Jag har inget bra svar. Det är för tätt inpå. Såret är för färskt, för öppet. Jag vet bara att vi är många där ute som bär det med oss i våra ryggsäckar i olika former – och av varierande orsaker – och att det kan vara bra att få tala om det, så länge man i slutändan låter framrutan få fortsätta vara större än backspegeln. Du har säkert dina saker som det här får dig att tänka på. Det kan ändå vara skönt att veta att man inte är ensam om att leva med skuld. Det ingår i livet.

Det jag kan säga är: Tack Malte, för elva fina år. Du var en glädjespridare för så många. Och så mycket starkare än vad jag lyckades vara. Tapper, modig och klok. Du fick andra att lysa upp. Du påminde oss om att livet är nu. Inte sen, utan nu, för det var där du alltid befann dig. Du gjorde husse till en bättre människa.