Olof Röhlander

Att leva med skuld

Många gånger när vi människor bestämmer oss för att göra något, så finns det vissa möjligheter att vända om. Men då och då kommer stunder där vi vet att det inte finns någon ångervecka. När det väl är gjort är det definitivt och för alltid.

Det sistnämnda fick jag erfara i lördags, och det påverkade mig djupt. Det handlade om det ansvar alla djurägare har. Att bära Malte till veterinären och hålla honom ömt i famnen när han tog sitt allra sista andetag, var det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Jag fick stålsätta mig och svälja hårt för att överhuvudtaget klara av det.

Jag vet att många där ute har varit med om just detta. Alla vet att det ingår i själva kontraktet att den dagen ska komma, men det jag inte var beredd på var att sätta min signatur på papperet som betydde att vår hunds tid var över. Det var givetvis av barmhärtiga skäl, det var verkligen dags, men det var otäckt att se min hand genomföra rörelserna som blev till krumelurer på dokumentet. Jag tittade på bläcket som hade konstruerat mitt namn på den streckade linjen, utsmetat med vätskan från mina tårar. Jag kände mig som en bödel. Sorgen är en sak, skulden en annan. Båda sitter i, men sorgen var jag mer förberedd på. Känslan av skuld kom där och då, och den överraskade mig.

…..

Det här är en väldigt personligt skriven text. Jag önskar inga tröstande mail, sms eller kondoleanser, eller att jag inte borde känna så här, det blir för mycket just nu. Anna och jag stöttar varandra i detta. Jag skriver alltså inte det här för att få sympatier, utan jag berättar det på grund av lärdomarna, såsom denna:

……

Vissa saker får du lära dig släppa. Andra saker får du lära dig att leva med.

Jag har insett att jag kommer att få leva med mina skuldkänslor. Beslutet var rätt och riktigt, det vet vi, men jag satte likväl min signatur på det där papperet och en del av mig känner sig som en svikare som gjorde det. Jag skulle ju skydda honom, inte skriva under hans dödsdom. Han litade på mig.

När vi kom ut från veterinären blåste det, men himlen var klarblå och solen sken. Det första som slog mig var hur alla andras liv pågick som vanligt. Nere på stan var det lördag och lönehelg. Varför hade inte alla ett svart band runt armen? Men det är väl så. The Show Must Go On. Jorden snurrar på. Livet går vidare.

Hur lever man med skuld? 

Jag har inget bra svar. Det är för tätt inpå. Såret är för färskt, för öppet. Jag vet bara att vi är många där ute som bär det med oss i våra ryggsäckar i olika former – och av varierande orsaker – och att det kan vara bra att få tala om det, så länge man i slutändan låter framrutan få fortsätta vara större än backspegeln. Du har säkert dina saker som det här får dig att tänka på. Det kan ändå vara skönt att veta att man inte är ensam om att leva med skuld. Det ingår i livet.

Det jag kan säga är: Tack Malte, för elva fina år. Du var en glädjespridare för så många. Och så mycket starkare än vad jag lyckades vara. Tapper, modig och klok. Du fick andra att lysa upp. Du påminde oss om att livet är nu. Inte sen, utan nu, för det var där du alltid befann dig. Du gjorde husse till en bättre människa.