Olof Röhlander

En ny verklighet

Förändring är aldrig statisk. Den kan vara liten och omärkbar, eller omfattande och radikal. Självvald eller påtvingad, efterlängtad eller fruktad. Men den kommer, vare sig vi vill det eller inte, och den följer sällan en färdig mall.

De senaste veckorna har jag träffat ovanligt många personer som har berättat att de inte längre känner igen sig, vare sig på jobbet eller i samhället. Att få saker är som de brukade vara. Att allt mer ska göras på allt kortare tid.

Det kan bli mer än man tål ibland, för mycket att hantera. Det är inte bara kopplat till vad det är som sker, utan ännu oftare till förändringshastigheten. Det går en rät linje mellan hur snabbt och oväntat bollen kommer emot oss, och hur väl vi sedan tar emot den.

Och det är vad jag har upplevt i mötet med människor. Det finns många sargade själar där ute, inte enbart på grund av förändringen i sig, utan av plötsligheten i själva genomförandet. Det är då lätt att känna sig som en bricka i ett spel. En pjäs som flyttas runt.

Det finns dock stunder då kvicka vändningar är det enda tänkbara. Då det är lika bra att slita bort det gamla bandaget direkt eftersom det står mellan det eller att tyna bort för att man inte hänger med. Om utveckling eller avveckling.

Du har inte råd att bli bitter i den processen, för då grumlas synen av att det här faktiskt kan spela dig i händerna. När nerverna slutat rycka och den nya ordningen accepterats öppnar sig passningsvägar, särskilt för den som valt att sy över det gamla klubbmärket och omgående gör sig spelbar på den omformade planen.

Visst, vi känner inte igen oss längre. Visst, det är en annan verklighet. Visst, landskapet har ritats om. Men det är inte det viktigaste, utan det är att fokusera framåt, på möjligheter, för nya tider kan också skapa oanade öppningar.

All förändring är inte till godo, men det dyrkar ofta upp tidigare låsta dörrar. Det är viktigt att komma ihåg det. Det och att du håller en hel knippe med nycklar i din hand.