Olof Röhlander

Visdom och oförnuft

Vad är det för tid vi lever i? Britterna lämnar EU. ISIS planerar nya terrordåd. Flyktingströmmen tilltar, våldet ökar, klimatkrisen förvärras och alltfler får cancer. Vi ser ungdomsarbetslöshet, fler kärnvapennationer, vi-och-dom-retorik, och nya ledare som bygger sin kampanj runt folkets osäkerhet inför framtiden. När jag tänker på det går det rysningar genom kroppen.

Men jag har goda nyheter! Det finns nämligen minst två sidor av saken. Mark Twain skrev det bäst i boken Två städer:

”Det var den allra bästa av tider och det var den allra värsta. Det var visdomens tid, det var oförnuftets tid.”

Boken kom ut redan år 1859 men det är väl precis så det är idag också.

Visdomen säger att risken att du och jag skulle drabbas av ett terrordåd är minimal. Den är så liten att den ur ett riskperspektiv inte borde oroa oss det minsta. Det finns andra aspekter av det, men risken att du drabbas är låg.

Oförnuftet säger att kända risker är okej, såsom att sätta sig i en bil eller att korsa en väg. Men en okänd risk, till exempel ett terrordåd som inte går att förutse eller parera, det borde vi ligga sömnlösa hela nätter och oroa oss för.

Visdomen säger att vi blir alltmer jämlika och att människor historiskt sett aldrig har sett på varandra med större förståelse. Trots bakslag går det åt rätt håll.

Oförnuftet säger att domedagen är nära förestående, allt faller, och det enda sättet att motverka det är att skylla på andra och isolera oss från omvärlden.

När saker har en tendens att bli så där oförnuftiga och framtiden så omöjlig försöker jag tänka på öppningsmeningarna av Mark Twains Två städer. Han har ju så rätt! Jag tar det med mig när jag läser nyheter och försöker hänga med i vad som pågår i vår omvärld. Det finns visdom, men alltför mycket oförnuft.

Det är så lätt att låta oron för allt skrämmande som sker där ute göra oss oförnuftiga, helt enkelt för att rädsla för det okända ligger i våra gener. Framtiden har därför alltid skrämt slag på oss. Även när allt är frid och fröjd tänker många: ”Nu är det bara en tidsfråga innan det händer något.” Hur visa vi än vill vara verkar oförnuftets domedagsprofetior ingå i vårt DNA. Det är som att vi bara väntar på nästa finanskris eller när vi ska bli lämnade av vår partner.

Men ska vi orka leva och verka för en bättre värld fungerar det inte att bara svartmåla framtiden. Visst finns det mörka moln i horisonten, men bortom dem finns en blå himmel. Se det som det är men gör det inte värre än det är. Det är oförnuft att bara fokusera på det ena. Det är både den bästa av tider och den allra värsta. Visdom är att se både och, men också att göra vad vi kan för att visdomen vinner över oförnuftet, så att det här verkligen blir den bästa av tider. Precis som det här kan bli den bästa och visaste av somrar.

Olof Röhlander

Om vägskäl

Föreställ dig att du strosar fram på en somrig skogsstig en dag i juni. Solens strålar skjuter sig in mellan lövverken och blir till ljusdimmor framför dig. Doft av björk och syren. Fåglarna sjunger ikapp och det susar trivsamma vindar i trädens toppar. Du känner inre trygghet, njuter av tillvaron, inget särskilt skaver. Allt är närmast perfekt, bortsett från en sak. Du ser nämligen att stigen grenar ut sig där framme.

Just nu står jag på den där platsen. I mitt fall handlar det om en självvald brytpunkt rent karriärsmässigt. Jag visste att stigen skulle dela sig en dag, men det gör inte det hela enklare. Eftersom det är en annan väg än den jag tagit förut kommer det att få konsekvenser. Men jag har kommit till en punkt där jag inte längre kan intala mig att jag kan få både och, utan behöver ta ställning.

Du har skjutit på det oundvikliga länge nog och insett att någon neutral, säker mark inte längre existerar. Den vita flaggan som du tidigare hissat har trasats sönder. Du kan inte fortsätta att hoppa mellan tuvorna. Så känns det.

Det blir särskilt komplicerat när andra också involveras. Hade det bara berört mig själv skulle det varit enklare, men så är det sällan. Vi lever i system med andra människor. Hur gör man nu?

Två saker att tänka på i ett vägskäl
För att kunna få kläm på beslutsfattandet finns det två saker jag har lärt mig att tänka på. Det ena kallas på engelska för damage control. Hur kan skadorna som detta skapar minimeras? Ett sätt att göra det är att vara så ärlig och uppriktig det går, särskilt om du ska vika av åt ett oväntat håll, så att du kan stå rakryggad och se dig själv i spegeln efteråt.

Ärlighet är svårt. Man är så rädd att trampa någon på tårna. Och tänk om jag ångrar mig sen? Men att ytterligare skjuta upp något du vet kommer att ske förr eller senare får också följder. Det gör ofta ont att välja ny stig och det finns inget facit att tillgå. Det vi kan ana är att invanda mönster och älskvärda vanor kommer att brytas, känslor kommer att svalla, men så blir det vid vägskäl. Det du kan göra är att försöka hålla skadorna på ett minimum.

Har du för avsikt att vika av den normala rutten; berätta för dem det berör vad du planerar att göra. Kör med öppna kort. Det kommer säkert ändå innebära gnissel och utmaningar, men framtida relationer står på stadigare mark än om du har mörkat dina intentioner.

Det andra jag lärt mig är tillit. Du vet varför du gör det här. Du har säkerställt att det inte sker förhastat, i affekt, eller av yttre påverkan, utan är förankrat i dig själv. Du vet vad som står på spel och litar på att det du känner är det rätta. Det finns inget som heter perfekt timing eller att vänta på rätt tillfälle. Tiden är nu.

Att välja betyder också att välja bort. Det invanda höger eller trendbrytande vänster? Stigen delar sig. Det är dags att gå.

Olof Röhlander

Är det för tidigt?

- Det är för tidigt att säga något om.

Det den kinesiske statsministern Zhou Enlai svarade var häpnadsväckande. Reportrar bröt ut i skratt, folk jublade. Det kom som respons på frågan från USA:s Richard Nixon, som undrade:

- Hur har den franska revolutionen påverkat er?

Vad menade Zhou Enlai med detta uttalande? Den franska revolutionen skedde ju år 1789 och nu var det år 1972! Vadå ”för tidigt att säga något om”?

Kanske var det bara en påminnelse till oss alla om att inte vara för snabba med våra slutsatser kring det som sker. Att ta oss tid att sätta saker i längre perspektiv. I dagens flash-samhälle, där mycket rapporteras i samma sekund som det sker, ser vi ofta bara så långt näsan räcker.

Man vet hur lätt det är. Det kommer en lugnare period med färre uppdrag, och trots att det har hänt förut och blåst över, smyger den desperata frågan sig på: Är det här början till slutet? Kommer jag aldrig mer få något jobb? Är jag ute i kylan nu?

Det behövs inte mycket, eller hur? Man får avslag på något, missar en chans, erfar ett bakslag. Direkt börjar maskinen där inne smattra igång sina analyser, som ofta kommer ut som en lång remsa av domedagsprofetior. Följden blir uppgivna suckar och sänkt huvud. ”Jaha, nu är det kört.”

Men egentligen är det nog för tidigt att säga. Hur många gånger har det inte visat sig – med lite perspektiv på saken – att det inte var så illa? Ibland kan det till och med ha varit det bästa som hänt en. Det kan vara en budgivning som gått till någon annan, en resa som fått ställas in, som lett till att bättre hem hittats och nya resmål upptäckts. Det kan även gälla vissa riktigt tuffa upplevelser, nedbrytande erfarenheter, som på sikt ändå inneburit att andra dörrar kunnat öppnas.

När jag för många år sen blev dumpad av en flickvän sipprade de mörka tankarna fram. Jag trodde för ett tag att jag skulle få leva ensam, att det var min lott i livet. Det kom dessutom i samma veva som jag stod utan arbete. Men idag är jag så tacksam för det uppbrottet. Kort därefter fann jag min Anna, och det hade jag nog aldrig gjort om jag hade suttit fast i det andra förhållandet. Och tack vare att jag inte var fast anställd någonstans kunde jag flytta ned till henne i Göteborg och göra en omstart. Det jag tolkat som en nitlott ledde till högsta vinsten. Jag önskar att jag hade känt till Zhou Enlai redan då, för då hade jag nog hanterat den svackan mer varsamt och sett på det med lite andra ögon redan då.

Vissa händelsers långsiktiga påverkan kan vi inte veta här och nu. Det är bara att acceptera. Så, om det sker något idag, testa att vänta med att gå i taket, och tänk istället: ”Det är för tidigt att säga något om.” Låt Zhou Enlai påminna dig om att vikten av få lite distans. I sökandet efter hållbara svar tror jag att det kan vara hälsosamt. Sov på saken. Ge det tid. Håll dig kall.

Olof Röhlander

Lär dig njuta

Hur långt är ett liv? Jag tror att de flesta av oss är överens om att även när det är långt, så är det overkligt kort. Vi har i bästa fall några årtionden på oss att verkligen leva. Ibland dröjer det ända till 40-årsåldern innan vi förstår vad det innebär, andra gånger inser vi det först när vi förlorar en närstående. Saker kan ha ett visst värde, men de står sig slätt i jämförelse med levande ting. Någon är värre än något.

Min kära far avled i januari. I juni sker gravsättningen och även om han blev hela 78 år så är det faktum att det är över svårt att ta in för oss som är kvar. Jag märker det på mamma. Jag ser det i ögonen hos mina bröder. Jag känner det i mig själv och det senast igår när jag såg att hans nummer fortfarande finns kvar i min telefon. Pappa mobil, står det, men jag vet att ingen svarar på det numret längre och det känns konstigt för jag hör ju hur det låter när han gör det. I fredags, när jag såg bilder från när han var i min ålder, påmindes jag om hur lika vi är till utseendet. På något sätt finns han därför kvar i mig. Man går inte oberörd från en sådan här händelse. Kanske har du också varit med om något liknande nyligen? Saker som fått även dig att fundera över livet.

Allting tar slut en dag. Då kan man fråga sig: Vad ska vi göra av den tid vi faktiskt har? Vad kan göra det här livet meningsfullt trots dess krassa förutsättningar?

En sak som känns rimligt i min värld är att lära sig njuta. Vore det inte ett väldigt resursslöseri att ha haft alla verktyg vi behövde för att kunna leva ett anständigt och gott liv, och det enda vi förmådde var att kasta bort allting. Och varför gjorde vi det? Jo, vi var så upptagna med att måla med den svarta penseln att vi glömde att det även fanns andra färgkombinationer tillgängliga.

Så, hur lär vi oss njuta mer av livet? Här kommer tre frågor från mig:

1.) När utropade du senast: ”Det här är livet”?

2.) När sa du senast: ”Det här borde vi göra oftare”?

3.) När tänkte du senast: ”Nu vill jag bara stanna tiden”?

Därefter blir uppgiften att söka dig mot fler sådana ögonblick. Vill du njuta mer behöver du åtminstone försöka. Du får ligga i lite, ifrågasätta tidigare normer, lyfta på fler stenar. Det går inte att bara sitta och vänta och hoppas, för du har inte hur mycket tid som helst. Det har blivit än mer påtagligt för mig nu.

Den dag kommer då ingen dag kommer. Var inte rädd för det slutgiltiga utan låt det påminna dig om nuet. Då kan livet kännas både långt och njutbart.

Olof Röhlander

Så bemöter du kritik

Det var på ett fullsatt Yankee Stadium som Larry David - skaparen av tv-succén Seinfeld – upplevde ett av sitt livs största ögonblick.

Jumbotronen fångade upp att Larry satt på läktaren och zoomade in på honom, samtidigt som man spelade ledmotivet till hans berömda tv-serie. Detta fick till följd att hela Yankee Stadiums ca 50.000 åskådare reste sig upp för att hurra och applådera sin hjälte. Larry David kunde inte tro sina ögon.

På väg ut från stadion – och denna helt euforiska händelse – saktade så en bil ned farten, varpå en man drog ned sidorutan och ropade: ”Larry, du suger!”

Efter de orden var det som att det enda Larry David kunde tänka på var just det. Extasen var borta, ersatt med ett: ”Varför sa han att jag suger?”

Det bestående minnet från hela händelsen blev alltså den där kommentaren. Inte ens 50.000 hurrarop kunde ta bort fokus från en enda kritiker. På enamerikansk blogg kunde jag läsa hur någon kommit på en formel för det här fenomenet:

1 st kritik + 1000 st beröm = 1 st kritik

Med andra ord: de få kritiska orden stannar kvar även om du är framgångsrik och fått massor av beröm för något. Kritik väger bly, beröm väger lätt.

Kan du känna igen dig i det här? Då är du nog bara normal.

De goda nyheterna är att det finns botemedel. Det som inte verkar hjälpa är ökad framgång. Inte ens 50 000 applåder fungerade som motvikt för Larry mot en enda som ropade ”du suger!”. Fil Dr Lars-Eric Uneståhl lärde mig däremot för många år sedan en annan metod som verkligen har fungerat. Den börjar med att du ställer dig själv frågan:

1.) Kan det ligga något i den här kritiken?

2.) Om Ja: då var det bra att du fick veta detta. Med andra ord: inget att bli arg för, tvärtom tacksam, eftersom du annars hade fortsatt göra om den missen.

3.) Om Nej: då har ni skilda åsikter, vilket i grund och botten inte heller är något att bli arg för, eftersom du ändå inte vill ha en värld där alla tycker lika om allting.

Låter du det här få sjunka in så inser du att kritik egentligen inte är något att vara rädd för, eller oroa sig för, eller försöka stålsätta sig emot, åtminstone inte att bli arg för, eftersom du börjar med frågan: Ligger det något i detta? och sedan går vidare till antingen nummer två eller nummer tre beroende på svaret på fråga ett.

Hade det här hjälpt Larry David? Vem vet. Det han var med om var snarare ett försök till förolämpning än kritik, poängen blir dock densamma, så därför passar historien ändå in. Men jag är mer intresserad av att det har positiv effekt för dig härifrån och framåt, såsom det haft för mig så många gånger tidigare. Framför allt gjorde det här förhållningssättet mig mindre känslig för kritik. Jag lyckas inte fullt ut hela tiden, för människohjärtan kan ibland vara extra ömtåliga, men varje gång som metoden fungerat har varit guld värd! Den börjar med en fråga.