Torbjörn Svahn

Världsliga ting

Kommer ni ihåg Karlsson på taket som ibland sa till Lillebror att det där är en världslig sak?

Igår hamnade jag i bråk med en av mina söner som slutade med att jag gick och la mig och han blev förvisad till sitt rum(och gick och la sig han också). Anledningen till bråket var att en lampa i ladan var tänd och han ville inte gå och släcka den…..

Vi hann inte bli sams innan han somnade och jag pratade inte med honom förrän vid lunchtid idag.

Vi bad varandra om ursäkt och jag frågade varför han blev så arg då jag ville att han skulle släcka lampan. Han tyckte det var orättvist att det var just han som skulle släcka lampan och frågade: Varför? Jag svarade: Därför!

Till slut fick jag nog och ………så sket sig allt.

Några timmar innan detta hände satt jag och pratade med en bekant som har cancer. Hon berättade att hon genomgått en tuff cellgiftsbehandling och skulle den 28 april påbörja en strålbehandling. Hon poängterade dock att hon nästa vecka skulle åka till Barcelona med sin syster och bara njuta av att vara pigg. Behandlingarna gjorde nämligen henne periodvis väldigt trött.

Vi diskuterade några andra bekanta som också drabbats av cancer och som inte klarat sig och hur detta påverkat oss. Efter en stunds samtal bröt hon ändå av och sken upp lite grann och sa: Trots allt elände med sjukdomen kan jag ändå känna fördelar med att ha blivit sjuk. Det ger mig ändå perspektiv på livet. Jag kan njuta mer av livet och ta vara på stunder mer än tidigare oavsett hur detta kommer att sluta. Jag satt kvar en stund i den tanken och tänkte lite på Karlsson på taket och alla världsliga ting som vi brusar upp oss över.

Mindre än en timme efter detta så var det någon som inte släckt lampan i ladan……. Säkert flera kronor i elförbrukning gick upp i rök.

Fundera på vad som är världsliga problem i din vardag. Välj sedan att skita i dem!

Torbjörn Svahn

Världen, 6 december 2013

Idag fick vi beskedet att Nelson Mandela gått bort. Det har nog inte undgått någon.

Det är väldigt svårt att i ord uttrycka det som han ändå stod för och kämpade emot för att det är så självklart, eller?
Artisten Timbuktu, eller Jason Diakité höll ett tal nyligen som fick mig att inse att det fortfarande inte är självklart.
Här får ni hans tal att läsa och begrunda,

”Jag tog med med mig en sak i dag som jag bara brukar ha med mig när jag lämnar Sverige, och det har jag inte gjort nu, för jag kom med en väldigt kort taxifärd.

Jag tog med mig detta här (visar upp sitt pass).

Det brukar jag bara ha, som sagt, när jag ska lämna Sverige för att påminna alla ställen jag kommer till, och var jag kommer ifrån.

Det här betyder väldigt mycket för mig, detta, den här samlingen papper.

Det är inte alla som bor i Sverige, och som lever i Sverige, som har ett sådant.

Jag tog med den i dag för att säga att detta är mitt bevis i varje fall, på att jag inte är någon främling. Så fientligheten mot mig på grund av min hudfärg kan egentligen aldrig bli främlingsfientlighet – det är och förblir rasism.

Ni behöver inte vara toleranta mot mig.

Jag ber inte att få bli tolererad, och eran nåd är inte någonting jag kräver.

Däremot kräver jag, med all kraft jag kan uppbåda, att bli bedömd på mina handlingar och på min personlighet.

Och jag kräver att den doktrin, som håller en person högre än en annan person, på grund av dennes hudfärg, religion, kön eller sexuella läggning, omedelbart och för alltid, diskrediteras, suddas ut och överges.

Jag kräver att få känna mig säker i Sverige.

Jag kräver att få tillgång till det arbete som mina meriter berättigar mig, till att få tillgång till den bostad som min inkomst räcker till.

Jag kräver att få be till den Gud jag vill, och älska den person jag vill.

Jag kräver friheten att yttra mig, även av dem som inte håller med mina yttringar.

Och jag kräver att bli sedd som en del av detta samhället.

Men i utbyte ger jag dig mitt liv Sverige. För dig kommer jag och mina barn alltid hjälpa till att bygga.

Jag ger dig min uppfinningsrikedom.

Jag ger dig min kreativa förmåga och min energi.

Jag kommer att älska i Sverige, jag kommer att leva i Sverige, och jag kommer att dö i Sverige.

Tack.”

Jason Diakité